Besök hos farbror och tant

"Sedan tre veckor tillbaka möts jag varje morgon av två klarblå, småleende ögon som förvånat tittar på mig och stillsamt frågar - Vem är det? Varje morgon samma fråga, som varje gång kräver sitt klara, tålmodiga och tydliga svar. Annars får man frågan återigen ända tills den är besvarad. Av den långa ståtliga karln är det inte mycket kvar. Liten och tunn, i behov av hjälp dygnet runt och oförmögen att ta sig upp ur sängen, är han hänvisad till vår hjälp vare sig han vill det eller ej. Varje morgon, då morgonbestyren skall till att göras ser han sig själv i spegeln, kammar till sitt kritvita hår, rakar bort några skäggstrån och tvättar nogsamt sina knotiga händer och leder. Dessa två klarblå ögon fyllde här om månaden 91 år. De har levt och lärt i 68 år fler än jag har. Således alltså klokare, men trots det är det jag som bestämmer, ställer och styr i hans liv just nu.

Vid frukostbordet intas tolv tabletter som sväljs ned med yoghurt. Likadan yoghurt som igår, för det är viktigt med rutiner har jag lärt. Efter en halvtimma, med kaffe och muffins, näringsdryck och sockerdricka tittar de pillemariska blå ögonen på mig igen. De ser frågande ut, utan att fråga. Vi spelar lite munspel och tittar på båtar. Därefter är morgonbestyren klara, jag ska vidare och min skyddsling ska i säng."

"Vid två- tiden står en äldre dam i sina bästa dagar och kikar misstänksamt ut genom kikhålet på sin dörr. Efter att noggrant ha försäkrat sig om att jag vare sig tänker råna eller slå ner henne öppnar hon dörren och jag får stiga in. Tillsammans läser vi igenom veckans rabattkuponger från ICA och betalar färdtjänsten med postgiro. Sen ska vi ut och trotsa blåsten, som till damens förskräckelse tar tag i rollatorn så att hon nästintill välter omkull. Väl tillbaka är det obligatoriskt fika och nåde den som tackar nej. (vilket, tro det eller ej har lockat mig efter dagens tredje kaka) Denna dag serveras hemmagjord chokladkaka med vispgrädde vispad i hög glasskål. Därtill kaffe i blommiga koppar och eftersom man har lättmjölk i kaffet kan man ju hälla på lite vispgrädde också. Det vet ju alla, att det jämnar ut sig, säger damen och småler."

Sommar!

Vasaparken en dag då det var alldeles strålande väder


Jag och Sarah på en strand där det fanns gott om sol och läskiga lösa hundar


Utsikt över Stockholm från min arbetsplats


Jag är med hund. Fast bara tillfälligt. Kimmy tillhör egentligen Jenny som har sytt väskan på bilden


Emma, Anna och rosévin hemma hos min mor och far

Mitt första och största festivalminne:
Anna och Anna, ett tält och 20 000 andra på en och samma camping.
Och så Marit Bergman..


..och Elias. Vad vore väl sommaren därförutan

Livslyx

Idag har det införskaffats, brödet alltså. Det som jag länge spanat in och velat ha, men inte ha ansett mig vara tillräckligt solvent för att få inneha. Men så finns det dagar som denna, då man helt plötsligt känner sig rik, eller i alla fall väl värd ett bröd av högsta kvalitet. I Stockholm med omnejd finns det relativt få bra brödbodar, med tanke på den, visst inte stora men åtminstone medvetna stadsbefolkningen. Gateau, Vetekatten, Sturekatten, Stinas bageri och Xoko kan väl nämnas som bra exempel, där man för det mesta finner ett bra bröd, men annars är det ganska ont om dem. Så här om dagen, då jag fann ytterligare en butik blev jag nästintill lite förvånad; Mariannes fiskaffär. Egentligen har jag vetat att de säljer bröd där ganska länge, men haft för mycket fördomar för att våg prova. Men där hade jag fel. Det nyinförskaffade brödet var precis så bra som det skulle vara, och farbrodern som sålde det såg precis ut som en farbror som säljer just fisk och bröd ska se ut. Han hade stort vitt skägg, kulmage, förkläde och var nästintill oförskämt trevlig och kunnig inom bröd- och fiskbranschen. Jag blev mycket nöjd, om än 45 kronor fattigare. Nu ska jag börja spara till nästa önskan: en vit klänning med spets, vilket tar längre tid, för den kostade alldeles mycket mer än 45 kronor.

Asfaltbarn

Precis då gryning tar sig över backkrönet kan allt vara så fantastiskt vackert. Solen som hela natten gömt sig under horisonten skönjer nu Stockholm i ett förunderligt skimmer och skapar siluetter av kyrkor, hus och torn. En sådan morgon är det magiskt att kliva av tunnelbanan mitt i Birkastaden och ensam vandra längs med gator, där endast jag och tidningsbudet är vakna. I nästan varje fönster är det släkt och det känns som om staden håller andan för att inte väcka någon. I hörnet Norrbackagatan/Tomtebogatan har någon varit finurlig och hängt en lysande fyrkant mellan två hus; modern konst. Jag minns när den kom upp, för tio år sedan och vilket ramaskri det blev hos den traditionsbundna vasastadsbon. Idag verkar dock alla ha förlikt sig med den lysande fyrkanten och utan den skulle stadsbilden vid det här laget nästintill sakna något. Men så har ju också den typiska vasastadsbon förändrats under det senaste decenniet. Trots att jag vandrar helt allena känner jag mig inte alls ensam denna morgon. Efter en lyckad natt, på en fest, där jag endast kände festens gäster vid namn och där dess värd är för mig obekant, är denna vandring i min hemstadsdel den minst ensamma på länge.

För 20 år sedan var Vasastaden barnfamiljernas stadsdel. Innanför alla de vackra fasaderna lekte barn. Vi klättrade mellan gårdar, fann ut portkoder och lyckades därmed ta oss in på andra gårdar, till andra barn och lekar. Allt hängde samman, alla i kvarteret kände varandra och än idag känner jag igen min barndoms vänners föräldrar när jag besöker ICA i mina hemkvarter. Vi var riktiga asfaltbarn, jag och min bror. Och aldrig har jag nog varit särskilt ledsen för det. Många gånger har jag fått frågan, huruvida jag inte sörjer en barndom på landet, eller åtminstone i förorten. Men varför skulle jag göra det? Det finns ju natur och djur även i staden. Vad är det för fel på Karlbergsparken, 4H- gårdar och Liljansskogen? Kanske lite naivt, med jag hade inte velat växa upp någon annanstans. Asfaltbarn som jag är, och tänker förbli.

Jag och min bror

Saab 9-5 Anniversary commercial

I dag är det sol, regn, sol och återigen regn i Uppsala. Just nu Saab reklam och sedan kemitenta, lax med färskpotatis och celebert besök från Göteborg. Ibland är allt bara väldigt bra.

http://www.youtube.com/watch?v=VK-JEkxm3Y4&mode=related&search=

Reflexion;

Alternativ ett: att bli entreprenör och lyckas, att bli rik och mäktig, inneha ett namn och vara förbaskat bra på något. Alternativ två: bli en i mängden, inte synas, utföra ett ganska bra jobb, men inte få tillräckligt betalt. Vem vill du helst vara? Farbröder i svart är viktiga män och rika herrar. De äter middag på Grand Hotell, de jobbar mycket, är väl ansedda inom vissa kretsar och strävar efter ett tänkt mål. "Ni ska vara tacksamma och glada för alla valmöjligheter ni står inför. Ni har livet framför er och att ni ska kämpa" sa de, Farbröderna i svart. Vem är en entreprenör, vem är framgångsrik? Den som kämpar och inte bara arbetar för pengarna. Den som strävar efter att blir något. Men vems var grundidén? Din eller någon annans? Min vill man säga, bara min alldeles egna. Men man kan det sällan. En identitet skapad av kunskap; en identifikation som är viktig och högt värderad tar man sig gärna an oavsett vems ursprungsidén var. Vem du är finns i din kunskap gentemot andra. Att besitta vetande och vara framgångsrik imponerar och slår högre än att vara den därförutan.

Antingen är man samhällsvetare, naturvetare eller humanist. Hur som helst är man kategoriserad, inriktad och underordnad en och samma vetenskap. Inom varje vetenskap finns det kunskap och frågeställningar, ekvationer med oväntade lösningar och hypoteser ställda, rättfärdigade och betrodda. Vem har rätt att påstå vad som är rätt, vad som är fel, vad som är viktigt och vad som är oviktigt? Vem avgör hur slutsatsen blir, summan av kardemumman? Vetenskapen är i vissa avseenden en utav människan skapad tillvaro. Nåväl, inte är väl jag att klaga egentligen, men för att vara ärlig så är det så mycket man lär sig, så mycket man gör och producerar enbart för sin självgoda egenberömmelse. Att stimulera sitt ego, uttrycket tilltalar mig inte, men det är allt för väl sant. För det är väl bara att erkänna sin egen strävan, sitt evinnerliga sökande och letande livet igenom. Sen står man där en dag och undrar, undrar vad som är vad och varför? Eller så gör man det inte alls, utan nöjt och belåten går man vidare, utan reflektion och utan särskild eftertanke.

Tilltrots att reflektionen måhända låta negativistisk, så är den det inte alls. Åtminstone inte fullt ut. Precis som Farbröderna i svart påstod; vi ska vara tacksamma. Jag är tacksam, även om jag gråter ibland. Det är roligt att ha möjligheter, sträva och att göra föräldrar stolta. Jag tycker om att producera och att skapa en identitet genom vetenskapen och att besitta vetande som inte andra innehar. Men en Farbror i svart blir jag nog aldrig. I så fall vill jag vara en Tant i rött.

Wireless

Här om natten satt jag på golvet ute i min korridor och letade efter internet i luften. Det gick efter ett tag, även om uppkopplingen inte var helt tillförlitlig. Min dator fångade upp data som sänds via radio, helt oberört, osynligt mellan noder. Det är fascinerande, men samtidigt också lite obehagligt med saker som bara finns i luften. De är otillförlitliga på något sätt. Oavsett var det är för saker. Således borde man nog undvika saker som finns i luften, i största möjliga utsträckning. Men det kan också vara svårt. Som nu till exempel, då internet inte funnits på mitt rum under de senaste tre dygnen, behöver jag internet som finns i luften. Hur ska det annars gå? Saker som är oberäkneliga, vet man ingenting om. Far det förbi en massa information runt omkring oss, störs vi av det trådlösa nätverket? Antagligen ingen som vet, som med det mesta som finns i luften.

Då man nu håller på att införa trådlöst nätverk i Stockholm innerstad, kommer de ju att innebära att allt mer blir otillförlitligt. I alla fall enligt min erfarenhet, då trådlöst internet svikt mig allt för många gånger. Hur ska man veta när det kommer att fungera? Tänk om allt blir mer opålitligt? Som så redan är. De flesta människors har ett trådlöst nätverk. Löst sammansatt och lätt fallandes. Säkrast torde vara att bygga en fast relation med sig själv och sina tankar. Men å andra sidan, vad är det som säger att man själv är fast och inte precis lika trådlös som sina relationer? Det är en läsklig tanke, eller kanske trygg, vad vet jag. Föränderlighet behöver ju inte vara negativt. Min erfarenhet av Valborg i Uppsala var just den med de trådlösa människorna. Alla dem som man skulle hälsa på i Ekonomikumparken. De som plötsligt var min närmaste vän, utan att vi knappt hade talats vid tidigare. Jag har aldrig varit så mycket för den sortens relationer, även om jag säkert, precis som alla andra blev glad av att vara ihågkommen och inte helt anonym i detta sammanhang. Och vem vet, någon utav dessa trådlösa relationer kanske tids nog kan utvecklas och övergå till att vara mer fast. Precis som med det trådlösa nätverket. Tids nog, lika tillförlitligt som det fasta.

4900 kvm konst

I sommar ska jag vara museibesökare tillsammans med en mycket god vän. Vi ska gå på Moderna Museet, Arkitekturmuseet, Stadsmuseet med flera. Egentligen skulle jag helst vilja jobba på ett museum istället för att bara vara åskådare. Som guide kanske, för det är spännande att träffa människor och vara den som vet och kan. Man blir nog vis då, eller åtminstone utger man sig för att vara vis. De flesta av dem som jag träffade på Moderna Museet igår såg kloka ut på något sätt. De vekade besitta en avundsvärd allmänbildning och kunskap, och uppfattades därför som mycket belevade och kultiverade människor. De alla visste mycket om utställningarna Mamma Andersson och Rauschenberg, som båda för mig i början av gårdagen var relativt obekanta. Dock var jag väl införstådd i deras betydelse efter åtta timmars arbete på Moderna Museet.

Det är intressant hur man enbart genom att beskåda människor tämligen snabbt kan kategorisera dem. Majoriteten av museets besökare hade uppskattningsvis en medelålder kring de senare 60. Stiliga damer och herrar, klädda i kappa och hatt äntrade huvudingången till museets första öppna veckodag, enbart för att beskåda kultur. (Och kanske dricka kaffe i kopp på fat) Om jag inte misstar mig, var nog detta besök inte deras första inom museivärlden, då de verkade veta hur man för sig inom konstens sfär. Stiligt, graciöst och intresserat beskådandes konst; nästintill oavsett motiv. Förutom majoriteten av besökarna, fanns så klart minoriteten. Dem som hade hamnat fel helt enkelt. Dock inte fel i bemärkelsen av att deras besök var onödigt, nej, inte alls. Utan i bemärkelsen av att de inte själva hade något mål eller fann någon mening med besöket. Dem jag talar om är högstadieklasserna som invaderade museet tidigt på förmiddagen. Mot sin vilja hade varje elev försetts med ett frågeformulär, i vilket de skulle skissa av valfritt konstverk och sedan utvärdera sitt val. Helt utan mening, enligt de flesta av dem. Här fanns inga kappor eller att hattar i sikte. Dessa besökare var tonårstjejer med för kort kjol och djup urringning med efterföljande bihang. Det vill säga, ett bihang beståendes av en decimeter kortare gossar som inte visste var de skulle ta vägen med all kvinnlig bar hud. I denna stund uppskattade jag enormt att jag inte längre är 15 år och att man, med facit i hand aldrig måste utsättas för att vara det igen.

De mest intressanta museibesökarna var dock, enligt min mening ingen utav ovanstående grupper. Utan istället fann jag en liten grupp udda individer som var spännande att iaktta. Bland annat fanns det ett par med barnvarg som jag inte kunde låta bli att avundas. Hon i prickigt, han i randigt, tillsammans dragandes en stilig barnvagn med fönster på. Eget, fantasifullt och intressant, men samtidigt antagligen alldeles för idealiskt. Strax efter lunch kom det in en kvinna i de yngre 40, iklädd högt sittande kjol med skärp, stort yvigt hår på ända och med illröda läppar. Troligtvis en mycket intressant person, men också i vissa avseenden påfrestande. Hon mer eller mindre stormade in, tog museet i besittning med sin gälla röst, men efter 45 minuter var hon borta igen. Kanske blev hon det som för mig var konst denna dag, fast personifierad. Intensiv och tilldragande, men samtidigt ibland konstig och motbjudande.

Landet i all ära

När jag var liten hyrde min familj ett sommarhus i Järlåsa, utanför Uppsala. Ett litet pittoreskt samhälle med ett ICA och en liten skola, som om jag inte minns fel lades ner några år senare. Järlåsa var för några somrar min plats på jorden. Vi var tre flickor som gjorde allt tillsammans. Josefine från Sandviken, som hade en cool storasyster med en motorcykelburen pojkvän, Mikaela som kom från Järlåsa och hade tre taxar och delvis bodde i en husvagn och så jag. I Järlåsa badade man nakenbad hela natten, åkte gummiflotte på den lilla sjön, besökte läskiga huset och red på hästar när ingen såg på..

Dessvärre var det bruna timmerhuset, vars fasad var beklädd med stora röda rosor bara till låns. När huset annonserades ut till försäljning, beslöt min mor och far att vi skulle köpa ett hus på en annan plats. Nämligen på Märsön, strax utanför Enköping, i närheten av Strängnäs. Jag har aldrigt riktigt förstått varför, men så blev det. Allt sedan dess har jag inte varit riktigt familjär med tanken på det nya sommarhuset, trots att det nu varit i familjens ägor för nästan 10 år. Kanske har det att göra med att barndomens minnen inte har någon som helst anknytning till denna plats, eller så kan det nog vara jag som av princip har bestämt mig för att det andra huset var bättre. För Märsön är egentligen en härlig plats trots allt. Efter två dagar i goda vänners lag, med god mat, vin, strålande solsken och glass i Strängnäs är jag lycklig över landet.

Amilo

Trots att man inte borde ägna något, egentligen så oväsentligt, så mycket energi inträffade i går en mindre konflikt mellan mig och min dator. Under två mindre glädjefyllda timmar satte jag in och tog ut batteriet fyra gånger, installerade och avinstallerade virusprogram, samt stundvis förbannade tekniken som inte fungerade. Hela systemet verkade göra uppror och jag såg framför mig det värsta scenariot, då allt bara kollapsar. För att vara en inte allt för argsint person, är det ganska intressant att jag verkligen blev riktigt arg på en dator.

Som blivande tekniker, således studerandes datalogi med ett förväntat genuint dataintresse, ska jag till hösten läsa programmering. Efter två poäng grundläggande datoranvändning, vilket innebar svarta rutor med tecken, är våndan stor inför höstens 6 poäng. Det värst i det hela är att jag antagligen denna gång måste förstå vad jag gör, tillskillnad från föregående kurs som jag på något sätt lyckades ta mig igenom nästintill lika okunnig som innan. Jag önskar att jag kunde förstå mer än jag gör, för det finns så mycket som är bra med datorer och antagligen skulle jag vinna på att vara mer förtrolig med dem, än jag stundvis är. Till det positiva i det hela hör dock att jag faktiskt, efter mycket om och men, faktiskt lyckade installera det nya virusprogrammet, ta död på det gamla (vilket tydligt var viktigt för att det nya skulle fungera) samt systematisera min oordning bland filer. Och ja, faktiskt kände jag mig riktigt stolt.

Det är konstigt med tekniska saker. Märkligt, men man behöver dem, mer än något annat. Jag är nästintill beroende av mina. Lyssnade på en diskussion på radion om informationsflödets påverkan på vårt minne. Det sägs att man klarar av att hålla i snitt sju olika saker i huvudet samtidigt, medan statistiken visar på att snittmänniskan har i medeltal åtta fönster uppe på datorn. Samtidigt som hon medvetet eller omedvete tänker på vad som ska ske, då hon förflyttar sig från datorn, samt ofta innehar en mer eller mindre långsiktig planering. Till det kommer information från tv, mobil, radio etc. Inte konstigt att man glömmer. Enligt professorn i ämnet var det dock inte farligt att ta till sig för mycket information samtidigt, och forskning visar på att människan ökar sin förmåga att samla på sig och bevara information. Dock att inte förglömma, är att blir det för mycket så glömmer man.

Min pappa glömmer alltid något när han går hemifrån, antingen mobil eller kalender. Visst, han blir äldre, men han har säkert mer än sju saker att komma ihåg samtidigt. Kanske är det ett indirekt medvetet val för att slippa komma ihåg alla möten och inplanerade tider. Han vill inte veta mer, inte ha mer information. Precis på samma sätt känner jag ibland för datorer, men programmering blir det i alla fall, hur som haver.

Vikten av viktighet

När jag idag skulle lämna in några jobbansökningar fann jag det inte tillräckligt väsentligt för att bemöda mig att gå ut. Istället lyssnade jag på Chris Garneau och undrade om det var bra. Då jag skulle läst matte såg jag en fotoutställning av Sally Mann på Kulturhuset. En utställning med foton på nakna barn och sagolik natur. Otroligt vackra, men lite svåra och oövervinneliga. Vissa är skapade med given tanke och riktning, och man står länge och funderar över vad som menas, vad som är tanken, istället för att själv tänka.

Istället för att fundera över mina framtidsval och välja dem på studera.nu tänker jag på vad jag ska spela på pianot nästa gång, på att det är skönt att vara ensam hemma och på att jag vill baka. Jag borde fundera på något viktigare, på saker i det stora hela och inte så mycket på småsaker.

”Vad önskar du dig mest i världen.”
”Jag önskar att du skulle gråta med huvudet på mitt bröst när du var ledsen och att tårarna då skulle förvandlas till små glänsande pärlor”
”Förutom det.”
”Då skulle jag önska mig att det fanns en ny färg som ingen hade sett, en färg som inte påminde om någon annan.”
”Förutom det också.”
”En kopp kaffe och magmuskler hårda som granit.”

Någon har lärt mig att man borde önska sig saker som är meningsfulla och fyller ett syfte. Allt ska helst ha ett syfte och man ska inte lita för mycket på känslan utan tänka klart och resonligt. Varför då? Men samtidigt tilltalar de mig, reglerna alltså. Jag följer dem nog mer än jag vågar erkänna och kan säkerligen lätt placeras in i ett fack. Tanken är lite otäck, men sann och måste antagligen bara accepteras. Om jag fick önska mig något mest i världen, så vet jag inte vad det skulle vara. Åtminstone inte om jag bara fick önska en gång och aldrig mer. Men något meningsfullt och med ett syfte skulle jag nog kunna finna.

Bubblor

Vid tågstationen i Uppsala finns ett hav av cyklar som trängs bland träd och ljuslyktor. Både stiliga och fula cyklar, med och utan ägare. Min cykel är svart och syns inte så bra bland de andra och därför brukar jag alltid få leta efter min cykel, trots att jag varje gång noga försöker erinra mig om var jag sist ställde den.

Delvis därför, tror jag att jag ska måla min cykel röd, med prickar på. Att den blir röd ligger mest i att jag för tillfället råkar äga en burk med röd färg, och prickarna är jag egentligen lite osäker på. Funderade ett tag på ränder, men jag har en känsla av att man lessnar snabbare på ränder än på prickar. Som följdfråga faller det sig naturligt att undra om prickarna ska vara lika stora eller om de ska variera i storlek utöver cykeln? Kanske riskerar det att bli för plottrigt?

När min mor var ung ägde hon en Volkswagen bubbla som var

målad vit med nyckelpigor. En sådan skulle också jag vilja äga. Fast utan nyckelpigor, och med prickar på istället. Tänk om man hade pengar. Det skulle vara så mycket roligare med en prickig bubbla, än en prickig cykel.

Det finns en cykel till i mitt liv. En lite blå, som inte är så mycket för världen, men som däremot har den sett en hel del utav den. Cykeln har varit i Enköping, Uppsala, åkt båt till Gotland och cyklat runt i Visby en vecka. Nu står den mest i källaren och väntar ut sin tid. Sorgligt om man vore cykel, eller kanske bara skönt, vad vet jag. Jag funderade på om jag skulle sälja den, men antagligen hamnar den på landet igen.

Till min nymålade cykel ska det nog införskaffas en ny cykelkorg. En sådan som alla har i Köpenhamn; flätad och formad som en ellips. Vissa hävdar att det är något opraktiskt med flätade cykelkorgar, men det tror jag bestämt inte. Om jag har råd ska jag köpa mig en flätad cykelkorg snart. Jag tror det är viktigt om man ska hålla sig ajour med cykelmodet i cyklarnas stad Uppsala.

Det är förunderligt att man kan ängna så mycket tankeverksamhet åt en cykel, men tydligen förefaller det sig viktig just nu. Och då må det väl så vara.

Råd och betraktelser

Fann en bok här om veckan: "Umgängeskonst - Levnadskonst" av J.L. Saxon, tryckt i Stockholm 1920. Måste bara få dela med mig av dessa tänkvärda råd och stiliga formuleringar.

”Det är framför allt tre ting, som i umgänge människor emellan känneteckna fint folk. Fint folk är

uppmärksamt

hänsynsfullt

tacksamt.

Fint folk har alltid ögon och öron med sig. Åstadkommer aldrig obehag för andra genom bristande aktgivenhet. Är ej påträngande men alltid färdigt att stå till tjänst, då det behöves. Fint folk tar alltid hänsyn till andras trevnad, andras rätt. Fint folk är tacksamt för all hjälp, alla tjänster och glömmer aldrig att ge uttryck åt sin tacksamhet.”

”Trottoaren är till för de promenerande, ej för de konverserande. Det är följaktligen oskickligt att ställa sig att prata där och sålunda hindra trafiken. Behöver du tala med någon, som du träffar ute, så gå under samtalet sakta framåt på trottoaren med honom eller stig ner på gatan”

”Går du gatan framåt i sällskap med någon och denne hälsar på en person, skall även du göra det. Om också denna är dig obekant.”

”En regel utan undantag: Var helst en dam på ett eller annat sätt blir utsatt för kränkande behandling, uppträder varje gentleman till hennes försvar”

”Om någon vid mottagandet av spårvagnsbiljetten på konduktörens ”Var så god!” ej svarar med ”Tack!”, så se på honom med en min, som låter honom förstå, att du beklagar alla, som sakna hörselns gåva”

”Den sista vagnen i tåget skakar alltid värst, men vid en sammanstötning riskera de mest, som sitta långt fram i tåget, eftersom det är de första vagnarna som taga törn värst vid en sammanstötning. De har dock någon sällsynt gång hänt, att tåget blivit påkört bakifrån”

Alma mater

Ångström pryder med sina fem flyglar Polacksbackens krön. Den röda byggnaden glänser i solskenet och dess sneda fasader skvallrar om att byggnaden är ett påkostat verk.

Vad är det med universitet som gör dem så speciella, så fulla av auktoritet och respekt? När jag cyklar längs med Villavägen på väg till mina föreläsningar passerade jag många vackra universitetsbyggnader: Humanistiska fakulteten, Språkvetenskapliga institutionen, Evolutionsbiologiskt centrum, Biomedicinskt centrum och Matematiskt- informationsteknologiskt centrum. Alla dessa namn och institutioner. Lite märkvärdigt kan man kanske tycka, men dock så mäktigt. All denna kunskap som finns inom dessa väggar, all denna forskning och framtidstro. Det inger en viss känsla att passera alla dessa varje morgon och varje kväll.

Hela universitetsväsendet är imponerande, även om vissa delar utav den imponerar mer på andra än på mig. Människor som behärskar för mig okända intressanta ämnen är respektingivande (dock enbart om de förvaltar den på rätt sätt) och jag kan förundras av dem som besitter kunskap som för mig är omöjlig att behärska. Jag kan inte måla, skulle aldrig bli psykolog till trots ämnets intressanthet, aldrig finna ett intresse inom ekonomin eller den allt för datoriserade världen. Till skillnad från respekt och förundran över andras kunskap, kan jag bli helt uppfylld av någon slags lyckokänsla när någon förmedlar kunskap som jag själv drömmer om. Kunskap som känns relevant och användbar är den bästa kunskapen, även om man många gånger dessvärre utsätts för mindre fängslande lärdom.

På Ångström finns det gott om professorer som i timtal föreläser om ämnen som ingen begriper sig på. Många av dem kan tyckas vara lite allt för insnöade inom sin nisch och må hända vore det inte allt för skadligt för dem att se världen utanför deras matematiska sfär. Trots att det stundom kan vara mycket frustrerande, trivs jag med att lära mig saker jag inte alls kan förstå. Det är en utmaning att behärska något som tidigare förefallit som grekiska. Dock skulle den naturvetenskapliga världen inte ta skada av ett lite större inslag från den samhällsvetenskapliga sektorn. Matematik och kemi i alla sin ära, men ämnena måste ha verklighetsanknytning för att ha någon relevans. Det skulle nog inte skada om Ångstöm att fick lite sällskap av exempelvis Goethe och Kant.

De stora små tingen

Som liten hade jag en osynlig vän. Han hette Gogo och brukade gunga med mig när jag bodde hos min farmor på somrarna. Min farmor var väldigt snäll, men jag kände mig trots det alltid lite ensam och rädd när jag var där. Då var Gogo bra. Han gjorde alltid som man ville; vi lekte med dockor, sprang ikapp och han var hos mig när jag inte kunde sova. Det enda som inte var roligt med Gogo, var att han inte sa så mycket.

Ibland undrar jag varför Gogo inte finns kvar än idag. Jag skulle nog behöva en Gogo ibland, men jag tror jag tappade honom några år senare, då jag insåg att man kunde gunga själv och att det fanns andra barn att leka med. Barn som sa något, vilket var på både gott och ont.

När jag städade ur mina lådor hemma hos mor och far här om veckan hittade jag otroligt många onödiga samlingar av saker jag ägnade mig åt som barn: sudd, stenar, kulor, brevpapper, foton m.m. Alla dessa saker tar en massa plats och nu när man inte är barn längre, behöver man dem inte längre. Egentligen önskar jag att jag kunde fortsätta samla på onödiga saker med samma entusiasm och glädje även idag, men det skulle dessvärre aldrig lyckas. För att samla på sudd är inte lika roligt längre. Det är sorgligt och lite vemodigt, även om jag med åren vant mig vid tanken. Vissa saker har sin tid och så är det väl med allt. Intressen ändras hela livet, men antagligen inte med samma hastighet som de gjorde då man var liten. Vissa saker kan man slänga bort, för det finns absolut ingen mening med att spara dem, men vissa saker bör bevaras.

Jag fann, förutom mina samlingar, även ett häfte med dikter. Ett tiotal dikter som jag än idag kan rabbla mitt i natten om någon så skulle fråga. På mellanstadiet hade jag en, enligt vissa fantastisk, enligt andra förfärlig lärarinna som diktatoriskt såg till att vi lärde in några utav Sveriges mest välkända poeters verk utantill. Som tolvåring kunde jag inte i min vildaste fantasi förstå varför detta skulle vara nödvändigt, men nu så här i efterhand, (precis som min lärarinna hävdade) är jag mycket glad för denna kunskap som inte allt för många besitter.

"Spela kula" av Sten Selander.

Vi spelade kula på torget en dag,
en liten folkskolegrabb och jag.

Jag hade väl femti, han hade fem.
Vi spelte. Och han förlorade dem.

Han snorade till och gav mig en blick,
då jag visslade överlägset och gick.

Men jag ångrade mig, när jag kom till vår port,
och tyckte det var något fult, jag gjort.

Jag gnodde tillbaka. Men ingenstans
kunde någon säga, var grabben fanns.

Jag skämdes. Jag tror, jag skäms för det än,
när jag ser dem spela kula igen.

Och jag ville ge, jag vet inte vad,
för att en gång få se den grabben glad.

Men nu är han säkert en stor, grov karl,
som släpar och sliter - jag vet inte var.

Och visste jag det, förslog det ej stort.
Man kan aldrig ändra det fula man gjort.

Man kan inte lämna kulor igen
och trösta pojkar, som stelnat till män.

Enligt min mening hade det varit betydligt bättre att spela kula med Gogo, men man får inte alltid välja längre..

Bewegelse

För fjärde gången skall allt viktigt förflyttas från en plats till en annan, för att där fylla en funktion innan de återigen förflyttas. Allt har lagts i travar, staplats i lådor och packats samman. Omärkta lådor såklart, fastän jag så många gånger förbannat mig själv över mina omärkta lådor. För fjärde gången ligger nästan samma böcker, handdukar och servis i samma låda. Att packa rätt är viktigt, i alla fall enligt min mor. Men jag är inte bra på att packa, dåligt på att skapa hållbara system och struktur som gör att lådorna går att lyfta mer än två meter. Som tur är har jag en snäll och stark bror till hjälp.

Det finns en viss charm i att flytta och bygga upp något nytt, en viss utmaning i att placera saker på rätt ställe i det nya hemmet; sträva efter att uppnå en viss perfektion. En nyfikenhet och glädje infinner sig ofta då allt känns nytt och spännande. Det är roligt att upptäcka ett obekant område, vandra omkring och skapa nya rutiner. När jag flyttade till min första lägenhet på Reimersholme var jag lycklig i flera veckor. Känslan av att jag bestämde över mig själv och mina saker var omättbar.

Å andra sidan är det totalt ocharmigt att flytta. Nyhetens och spänningens behag är eftersträvansvärt, men kan aldrig helt överglänsa avskedets sorger. Det är jobbigt att riva upp mönster och skapa nya. Egentligen är jag evinnerligt trött på att flytta och bo i lådor. Eftersom jag som sagt inte märker mina lådor, har deras innehåll en tendens till att hamna utanför lådornas väggar innan dessa ens hunnit förflyttas. Anledningen ligger i min ofta alltför otåliga letan efter något som placerats i fel låda. Det enda knepet för att hitta detta något är att tömma lådan, fast baklänges ner på golvet och så börjar det om igen.

Att flytta är så motsägelsefullt, svårdefinierat och hopplöst. Nu när flytten återigen går till Uppsala är allt inte längre nytt och spännande, utan mer hemmavant. Jag vet var Folkes ligger och vet vägen in till stan. Det känns tryggt. Allting är återigen i rörelse, men denna gången kanske mot ett mål..

Anmeldelse af Tyveri

Farbror Politi såg precis ut om en polis på Københavns Lokalpoliti förväntas se ut. Han var stor, såg snäll ut och lyssnade tålmodigt, då jag på svensk-danska försökte förmedla min upplevelse av gårdagens tyveri. Ett tyveri, där en storväxt, reslig man bestal mig på en mobil och 400 danska kronor. Jag kan överhuvudtaget inte förstå hur han lyckades, och hemskt kymigt är det. Känslan av att någon varit inom min privata sfär, rotat bland mina saker och tagit något som tillhör mig är olustig.

Som tur är har jag i alla fall fått en positiv bild av Dansk Politi. Mycket tillmötesgående och relativt intresserade av min historia, trots att den måste ha tett sig som en pettites i förhållande till det virrvarr som den danska polisen nu försöker få ordning på. Av nyfikenhet promenerade jag förbi detta omtalade Ungdomshus idag. Ända från Sankt Hans Torv till Jagtvej (vilket är långt) är fönster sönderslagna och vissa fasader har verkligen fått en yttre misslyckad skönhetsoperation. Polisbilarna rullar tät på stadens gator, men annars är det lugnt. En och annan svensk polisbil har också hittat hit, enär de danska bilarna tydligen inte räckte till. Känns nästan lite hemmavant.

Farbror Politi tog all information han kunde och försökte förhöra mig om vad jag såg och upplevt, varpå en viss språkskillnad blev påtaglig. Men vad är det för fel på penna och papper? Har nog aldrig tecknat så detaljrikt förut och efter 20 minuter var vi båda riktigt nöjda.

”Nu ska sagen blive undersøgt af politiet og hvis politiets efterforskning fører at en gerningsmand bliver dømt vil I blive underrettet. Hvis det ikke er muligt at finde gerningsmanden, hører jeg ikke mere fra politiet.”

Som det så fint heter, men dessvärre skulle det förstnämnda överraska mig mycket. Lite arg blir jag allt..

Bistrotips!

Det är något som säger mig att man alltid borde ha prickigkorvsmörgåsar med sig när man åker tåg, och så borde man fästa korvskivorna på fönstret. Precis så som Elisabet, Madickens lillasyster gjorde.

Jag tänkte på det imorse, men eftersom mitt tåg gick redan 05.20 fanns det varken möjlighet eller tid till prickigkorvmackor. Det var synd det, för jag tror bestämt att det hade gjort resan lite mer spännande. Istället fick jag sitta och titta på hur regnet föll genom så gott som hela södra Sverige. Bland annat konstaterades det, att om man tittar ut genom ett tågfönster när det regnar rullar de stora dropparna längs med fönsterrutan mycket långsamt. De fångar upp en eller annan mindre droppe längs med färden och när de når fönstrets kant faller de handlöst mot marken. Om det inte spöregnar förstås, för då finns det inga droppar alls. Åtminstone inte synliga från ett tågfönster. All denna fakta visade sig efter ett tag vara mycket sövande.

Då jag, som synd var, inte hade några prickigkorvsmörgåsar med mig begav jag mig efter några timmars färd till tågets bistro (som jag nu har lärt mig alltid finns i vagn 4, vilket gärna upplyses allt för många gånger för en stackars resenär som åker från tågets start- till slutdestination) för att botanisera bland deras frukostalternativ. Dessa visade sig dock, till min stora besvikelse inte vara allt för lyckade. Torra mackor med alldeles för mycket ost placerad i ett och samma hörn ackompanjerades av en alldeles för liten yoghurt och vanligt svart kaffe. Inte alltför roligt med andra ord, men kanske kan man inte förvänta sig mer, då maten ska transporteras genom ett helt land. Om jag hade fått bestämma hade de haft några olika sorters frallor, små förpackningar med pålägg, roligare yoghurt med müsli, juice och godare kaffe. Antagligen alldeles för krångligt och dyrt att både handha och sälja. Kanske borde jag upplysa bistron om den fiffiga maträtten Prickigkorvsmörgås.

En man som är mig bekant

Jag har vandrat genom mitt älskade Stockholm idag. Naivt insupit dess atmosfär en regnig dag i mars. Jag har tittat på människor, både känt igen och inte känt igen dem jag passerat. Jag har känt dofter, sett platser och tittat på gatstenar som är mig väl förtrogna. Uppe vid Odenplan möter jag en bekant från min gamla arbetsplats. Först passerar vi varandra, precis som man nästan alltid gör för att slippa konversera om ytligheter och onödig ting, men så tittar han upp och ler. Det är en utav mina favoritkunder. Han som alltid tog sig extra tid till att fråga hur jag mådde, delgav mig sin historia och alltid vinkade glatt varje gång han passerade butiken.

Nu möts vi alltså mitt på Odenplan, av en slump, som alltid då människor mötas utan förutbestämt avtal. Han berättar om sitt liv och frågar om mitt. Ett samtal kan vid sådana tillfällen förefalla relativt ointressant och rent utav egoistiskt vinklat. Ofta är man inte intresserad av den man pratar med, men väluppfostrad nog för att ändå föra ett samtal. Precis enligt konstens regler, som man gör med så mycket annat här i livet. Vi hälsar artigt, frågar hur det står till och vad som sker i den andres liv. Därefter brukar samtal sedvanligt avslutas utan att man ens hunnit ana om den andre talade sanning, eller bara höll god min, för att inte inför en främmade människa avslöja sina egentliga tankar.

Då jag möter min gamla kund på Odenplan är det dock inte för ett samtal i all vardaglig mening. Tanken slår mig faktiskt, att det är förunderligt att jag kan intressera mig så, för en för mig relativt främmande människa, medan människor i min närhet vissa gånger kan förefalla ointressanta. Han fängslar mig med sin berättelse och jag skrattar.

När vi skiljs åt, saknar jag honom. Jag saknar Odenplan, Stockholm och hela mitt liv här hemma. Det börjar regna och jag skyndar mig hemåt för att inte bli genomblöt. Men egentligen spelar det ingen roll. Väl framme vid St Eriksplan stannar jag för ett besök på Mellqvist, träffar återigen en bekant, som i kärt återseeende bjuder mig på en cappucino samtidigt som även han för ett samtal i alla välmening. Det är lustigt. Om man verkligen börjar fundera på sakers uppbyggnad och egentliga syfte, ter sig de mesta vara konstlat och tillgjort. Som samtal exempelvis. De är oftast uppbyggda efter att uppnå ett mål, oavsett om det är av privat eller professionell karaktär. Jag vill inte tänka på samtal där det finns ett förutbestämt mål. Jag vill se dem som spontana och oberoende, styrda av känslor och tillfällig sinnesstämning. Åtminstone när de är av privat karaktär.

Jag lämnar Mellqvist och vandrar vidare genom mitt älskade Stockholm.

Russinleken

Jag tror mig ha hittat min jämlike. In i det sista har sökandet varit nästintill hopplöst och kämparglöden dött ut allt mer. Länge har jag famlat i mörker och sökandet har pågått i det tysta. Frågan kvarstår dock än. Vad är det egentligen jag söker?

Har jag nu funnit detta geni, som trots att hans idé är helt absurd och nästan kan verka besatt har gjort verklighet av sin dröm? Om så är fallet får han icke passeras obemärkt. I morgon dag ska jag ta mig till platsen för att beskåda ett mästerverk utan like. Jag tror mig nästan kunna våga påstå att mästerverket, till trots sitt ringa tilldelade utrymme, samt sitt något begränsande urval kan bli en upplevelse för livet.

Det ända som inte får hända just nu är att jag blir besviken…

Prima Ballerina

Igår hade jag ballerinaskor fastän det var snö. Man får inte ha ballerinaskor i snö. Det säger ju sig självt att det är en helt idiotisk idé. Varför hade jag då ballerinaskor kan man undra?

Jo, det var ju fint till klänning och så skulle vi ju ta taxi och så… Jag kände mig fin i mina skor. Så enkelt är det. Människor gör så många konstiga saker för att vara fina. Inte bara för att se fina ut, utan också för att verka fina. De vill ha en personlighet som de själva kan identifiera som fin.

De flesta jag såg ute igår hade förfinat sig själva på ett eller annat sätt. Därmed dock inte sagt att jag fann dem alla fina. Som tur är har alla människor en egen definition av vad som är fint. Annars hade allt blivit så otroligt trist och det som är fint blivit trivialt.

Det enda som är negativt med ballerinaskor är dock att de som sagt, trots sin skönhet, inte är allt för praktiska i snö. Efter att i natt ha spatserat runt i en snöbeklädd stad, förvirrat sökandes efter en taxi, insåg jag att ballerinaskorna tvingade mig att ta tillflykt till 7-eleven. Den enda plats på jorden som dygnet runt hävdar sig ha allt det som en människa behöver.

Tackvare, eller till trots mina skor kom jag sedan att ägnade den kommande halvtimman till att förundrat iaktta de människor som kom in genom dörren till denna plats. Ett himmelrike för många i en kall och snöig stad vid midnatt. Några av dem som kom in var väldigt slitna och såg så suddigt att de missade tröskeln, föll handlöst för att sedan återigen resa sig upp och titta sig kring i ren förundran. Huruvida de minns något eller ej är tveksamt. Dessa människor är dessvärre inte allt för fina längre. De har tappat lite av sin glans, som de några timmar tidigare klätt sig i. Utöver dem finns det de som vet lite mer om sig själva, de som är medvetna om sin omgivning, men fortfarande är gömda i alkoholens töcken. De är ofta fortfarande stiliga, även om ett och annat har hamnat på sned.

Efter en halvtimma kom äntligen min taxi och jag kunde lämna min plats bland dem som sökte värmen, precis som jag. Iklädd mina ballerinaskor gav jag mig återigen ut, för att snön till trots känna mig fin hela vägen hem. Precis som alla andra...

På tal om färger

Har just i dagarna konstaterat att färgen på denna stad är en blandning av grått, rött och en aningens violett.

Varför kan inte riktigt klargöras. Tror mig ha känt en förnimmelse av färgerna då jag slutit mina ögon efter en dags intryck, eller så är det helt enkelt allt för uppenbart för att ens kunna förklaras. Ju mer man koncentrerar sig på tanken, desto svårare blir det. Köpenhamn är en blandning av grått, rött och violett.

Marken är grå, precis som staden i sin helhet. Men grå är inte i detta avseende en negativ färg. Den grå färgen har även den nyans. Kanske egentligen fler än man kan tro. Det är bara det att de, för de flesta människor länge är allt för gömda. De trär fram först då de belyses från en ny vinkel, eller då de för första gången på riktigt ifrågasätts. Jag tror att jag egentligen först nu, efter fem veckor på riktigt börjat kunna ifrågasätta.

Människorna däremot betraktar jag mer som röda. De har karaktär och känsla för vad som är en personlighet. De klär sig efter person, efter humör och efter mode. Rött anger nog bäst deras färg enär de är, precis som färgen rött, synliga och uttrycksfulla. De smälter inte in som de flesta andra människor. Jag köpte mig här om dagen en röd pälsmössa.

Violett då? Jag på visst sätt mer svårförklarligt och oförutsägbart. Violett är en färg för det annorlunda, det som går mot strömmen och söker sin egen väg. Kanske är det, det som Köpenhamn gör. Går mot strömmen alltså. Eller så är det jag som gör något oförutsägbart och svårförklarligt just nu..

Ett fönster som liknar mitt

Mittemot mitt hus finns ett annat hus, i vilket det finns ett fönster som liknar mitt. Det lyser ibland i detta fönster. Jag ser och följer min grannes liv, från morgon till kväll. Egentligen vet jag inte så mycket. Hon verkar tycka om blommor enär hennes balkong nästintill är övergödd och mig veterligen är hon inte allt för morgonpigg. Tydligen var hon bortrest ett par dagar förra veckan och hade sedan en man på besök.

Ibland kan jag inte låta bli att undra; följer hon kanske också mitt liv? Vet hon när jag tänder min lampa på morgonen, vet hon när jag släcker för natten?

Kanske finns även hon på nätet, det forum som allt mer formar vår tillvaro. Kan hända har hon också en blogg där hon blottar sina tankar för omvärlden? Om så vore fallet hoppas jag innerligt att jag den dag då jag finner henne inte blir allt för besviken, då hon antagligen har ett precis lika vanligt liv som jag själv har. Väl mött!