Alma mater

Ångström pryder med sina fem flyglar Polacksbackens krön. Den röda byggnaden glänser i solskenet och dess sneda fasader skvallrar om att byggnaden är ett påkostat verk.

Vad är det med universitet som gör dem så speciella, så fulla av auktoritet och respekt? När jag cyklar längs med Villavägen på väg till mina föreläsningar passerade jag många vackra universitetsbyggnader: Humanistiska fakulteten, Språkvetenskapliga institutionen, Evolutionsbiologiskt centrum, Biomedicinskt centrum och Matematiskt- informationsteknologiskt centrum. Alla dessa namn och institutioner. Lite märkvärdigt kan man kanske tycka, men dock så mäktigt. All denna kunskap som finns inom dessa väggar, all denna forskning och framtidstro. Det inger en viss känsla att passera alla dessa varje morgon och varje kväll.

Hela universitetsväsendet är imponerande, även om vissa delar utav den imponerar mer på andra än på mig. Människor som behärskar för mig okända intressanta ämnen är respektingivande (dock enbart om de förvaltar den på rätt sätt) och jag kan förundras av dem som besitter kunskap som för mig är omöjlig att behärska. Jag kan inte måla, skulle aldrig bli psykolog till trots ämnets intressanthet, aldrig finna ett intresse inom ekonomin eller den allt för datoriserade världen. Till skillnad från respekt och förundran över andras kunskap, kan jag bli helt uppfylld av någon slags lyckokänsla när någon förmedlar kunskap som jag själv drömmer om. Kunskap som känns relevant och användbar är den bästa kunskapen, även om man många gånger dessvärre utsätts för mindre fängslande lärdom.

På Ångström finns det gott om professorer som i timtal föreläser om ämnen som ingen begriper sig på. Många av dem kan tyckas vara lite allt för insnöade inom sin nisch och må hända vore det inte allt för skadligt för dem att se världen utanför deras matematiska sfär. Trots att det stundom kan vara mycket frustrerande, trivs jag med att lära mig saker jag inte alls kan förstå. Det är en utmaning att behärska något som tidigare förefallit som grekiska. Dock skulle den naturvetenskapliga världen inte ta skada av ett lite större inslag från den samhällsvetenskapliga sektorn. Matematik och kemi i alla sin ära, men ämnena måste ha verklighetsanknytning för att ha någon relevans. Det skulle nog inte skada om Ångstöm att fick lite sällskap av exempelvis Goethe och Kant.

De stora små tingen

Som liten hade jag en osynlig vän. Han hette Gogo och brukade gunga med mig när jag bodde hos min farmor på somrarna. Min farmor var väldigt snäll, men jag kände mig trots det alltid lite ensam och rädd när jag var där. Då var Gogo bra. Han gjorde alltid som man ville; vi lekte med dockor, sprang ikapp och han var hos mig när jag inte kunde sova. Det enda som inte var roligt med Gogo, var att han inte sa så mycket.

Ibland undrar jag varför Gogo inte finns kvar än idag. Jag skulle nog behöva en Gogo ibland, men jag tror jag tappade honom några år senare, då jag insåg att man kunde gunga själv och att det fanns andra barn att leka med. Barn som sa något, vilket var på både gott och ont.

När jag städade ur mina lådor hemma hos mor och far här om veckan hittade jag otroligt många onödiga samlingar av saker jag ägnade mig åt som barn: sudd, stenar, kulor, brevpapper, foton m.m. Alla dessa saker tar en massa plats och nu när man inte är barn längre, behöver man dem inte längre. Egentligen önskar jag att jag kunde fortsätta samla på onödiga saker med samma entusiasm och glädje även idag, men det skulle dessvärre aldrig lyckas. För att samla på sudd är inte lika roligt längre. Det är sorgligt och lite vemodigt, även om jag med åren vant mig vid tanken. Vissa saker har sin tid och så är det väl med allt. Intressen ändras hela livet, men antagligen inte med samma hastighet som de gjorde då man var liten. Vissa saker kan man slänga bort, för det finns absolut ingen mening med att spara dem, men vissa saker bör bevaras.

Jag fann, förutom mina samlingar, även ett häfte med dikter. Ett tiotal dikter som jag än idag kan rabbla mitt i natten om någon så skulle fråga. På mellanstadiet hade jag en, enligt vissa fantastisk, enligt andra förfärlig lärarinna som diktatoriskt såg till att vi lärde in några utav Sveriges mest välkända poeters verk utantill. Som tolvåring kunde jag inte i min vildaste fantasi förstå varför detta skulle vara nödvändigt, men nu så här i efterhand, (precis som min lärarinna hävdade) är jag mycket glad för denna kunskap som inte allt för många besitter.

"Spela kula" av Sten Selander.

Vi spelade kula på torget en dag,
en liten folkskolegrabb och jag.

Jag hade väl femti, han hade fem.
Vi spelte. Och han förlorade dem.

Han snorade till och gav mig en blick,
då jag visslade överlägset och gick.

Men jag ångrade mig, när jag kom till vår port,
och tyckte det var något fult, jag gjort.

Jag gnodde tillbaka. Men ingenstans
kunde någon säga, var grabben fanns.

Jag skämdes. Jag tror, jag skäms för det än,
när jag ser dem spela kula igen.

Och jag ville ge, jag vet inte vad,
för att en gång få se den grabben glad.

Men nu är han säkert en stor, grov karl,
som släpar och sliter - jag vet inte var.

Och visste jag det, förslog det ej stort.
Man kan aldrig ändra det fula man gjort.

Man kan inte lämna kulor igen
och trösta pojkar, som stelnat till män.

Enligt min mening hade det varit betydligt bättre att spela kula med Gogo, men man får inte alltid välja längre..

Bewegelse

För fjärde gången skall allt viktigt förflyttas från en plats till en annan, för att där fylla en funktion innan de återigen förflyttas. Allt har lagts i travar, staplats i lådor och packats samman. Omärkta lådor såklart, fastän jag så många gånger förbannat mig själv över mina omärkta lådor. För fjärde gången ligger nästan samma böcker, handdukar och servis i samma låda. Att packa rätt är viktigt, i alla fall enligt min mor. Men jag är inte bra på att packa, dåligt på att skapa hållbara system och struktur som gör att lådorna går att lyfta mer än två meter. Som tur är har jag en snäll och stark bror till hjälp.

Det finns en viss charm i att flytta och bygga upp något nytt, en viss utmaning i att placera saker på rätt ställe i det nya hemmet; sträva efter att uppnå en viss perfektion. En nyfikenhet och glädje infinner sig ofta då allt känns nytt och spännande. Det är roligt att upptäcka ett obekant område, vandra omkring och skapa nya rutiner. När jag flyttade till min första lägenhet på Reimersholme var jag lycklig i flera veckor. Känslan av att jag bestämde över mig själv och mina saker var omättbar.

Å andra sidan är det totalt ocharmigt att flytta. Nyhetens och spänningens behag är eftersträvansvärt, men kan aldrig helt överglänsa avskedets sorger. Det är jobbigt att riva upp mönster och skapa nya. Egentligen är jag evinnerligt trött på att flytta och bo i lådor. Eftersom jag som sagt inte märker mina lådor, har deras innehåll en tendens till att hamna utanför lådornas väggar innan dessa ens hunnit förflyttas. Anledningen ligger i min ofta alltför otåliga letan efter något som placerats i fel låda. Det enda knepet för att hitta detta något är att tömma lådan, fast baklänges ner på golvet och så börjar det om igen.

Att flytta är så motsägelsefullt, svårdefinierat och hopplöst. Nu när flytten återigen går till Uppsala är allt inte längre nytt och spännande, utan mer hemmavant. Jag vet var Folkes ligger och vet vägen in till stan. Det känns tryggt. Allting är återigen i rörelse, men denna gången kanske mot ett mål..

Anmeldelse af Tyveri

Farbror Politi såg precis ut om en polis på Københavns Lokalpoliti förväntas se ut. Han var stor, såg snäll ut och lyssnade tålmodigt, då jag på svensk-danska försökte förmedla min upplevelse av gårdagens tyveri. Ett tyveri, där en storväxt, reslig man bestal mig på en mobil och 400 danska kronor. Jag kan överhuvudtaget inte förstå hur han lyckades, och hemskt kymigt är det. Känslan av att någon varit inom min privata sfär, rotat bland mina saker och tagit något som tillhör mig är olustig.

Som tur är har jag i alla fall fått en positiv bild av Dansk Politi. Mycket tillmötesgående och relativt intresserade av min historia, trots att den måste ha tett sig som en pettites i förhållande till det virrvarr som den danska polisen nu försöker få ordning på. Av nyfikenhet promenerade jag förbi detta omtalade Ungdomshus idag. Ända från Sankt Hans Torv till Jagtvej (vilket är långt) är fönster sönderslagna och vissa fasader har verkligen fått en yttre misslyckad skönhetsoperation. Polisbilarna rullar tät på stadens gator, men annars är det lugnt. En och annan svensk polisbil har också hittat hit, enär de danska bilarna tydligen inte räckte till. Känns nästan lite hemmavant.

Farbror Politi tog all information han kunde och försökte förhöra mig om vad jag såg och upplevt, varpå en viss språkskillnad blev påtaglig. Men vad är det för fel på penna och papper? Har nog aldrig tecknat så detaljrikt förut och efter 20 minuter var vi båda riktigt nöjda.

”Nu ska sagen blive undersøgt af politiet og hvis politiets efterforskning fører at en gerningsmand bliver dømt vil I blive underrettet. Hvis det ikke er muligt at finde gerningsmanden, hører jeg ikke mere fra politiet.”

Som det så fint heter, men dessvärre skulle det förstnämnda överraska mig mycket. Lite arg blir jag allt..

Bistrotips!

Det är något som säger mig att man alltid borde ha prickigkorvsmörgåsar med sig när man åker tåg, och så borde man fästa korvskivorna på fönstret. Precis så som Elisabet, Madickens lillasyster gjorde.

Jag tänkte på det imorse, men eftersom mitt tåg gick redan 05.20 fanns det varken möjlighet eller tid till prickigkorvmackor. Det var synd det, för jag tror bestämt att det hade gjort resan lite mer spännande. Istället fick jag sitta och titta på hur regnet föll genom så gott som hela södra Sverige. Bland annat konstaterades det, att om man tittar ut genom ett tågfönster när det regnar rullar de stora dropparna längs med fönsterrutan mycket långsamt. De fångar upp en eller annan mindre droppe längs med färden och när de når fönstrets kant faller de handlöst mot marken. Om det inte spöregnar förstås, för då finns det inga droppar alls. Åtminstone inte synliga från ett tågfönster. All denna fakta visade sig efter ett tag vara mycket sövande.

Då jag, som synd var, inte hade några prickigkorvsmörgåsar med mig begav jag mig efter några timmars färd till tågets bistro (som jag nu har lärt mig alltid finns i vagn 4, vilket gärna upplyses allt för många gånger för en stackars resenär som åker från tågets start- till slutdestination) för att botanisera bland deras frukostalternativ. Dessa visade sig dock, till min stora besvikelse inte vara allt för lyckade. Torra mackor med alldeles för mycket ost placerad i ett och samma hörn ackompanjerades av en alldeles för liten yoghurt och vanligt svart kaffe. Inte alltför roligt med andra ord, men kanske kan man inte förvänta sig mer, då maten ska transporteras genom ett helt land. Om jag hade fått bestämma hade de haft några olika sorters frallor, små förpackningar med pålägg, roligare yoghurt med müsli, juice och godare kaffe. Antagligen alldeles för krångligt och dyrt att både handha och sälja. Kanske borde jag upplysa bistron om den fiffiga maträtten Prickigkorvsmörgås.

En man som är mig bekant

Jag har vandrat genom mitt älskade Stockholm idag. Naivt insupit dess atmosfär en regnig dag i mars. Jag har tittat på människor, både känt igen och inte känt igen dem jag passerat. Jag har känt dofter, sett platser och tittat på gatstenar som är mig väl förtrogna. Uppe vid Odenplan möter jag en bekant från min gamla arbetsplats. Först passerar vi varandra, precis som man nästan alltid gör för att slippa konversera om ytligheter och onödig ting, men så tittar han upp och ler. Det är en utav mina favoritkunder. Han som alltid tog sig extra tid till att fråga hur jag mådde, delgav mig sin historia och alltid vinkade glatt varje gång han passerade butiken.

Nu möts vi alltså mitt på Odenplan, av en slump, som alltid då människor mötas utan förutbestämt avtal. Han berättar om sitt liv och frågar om mitt. Ett samtal kan vid sådana tillfällen förefalla relativt ointressant och rent utav egoistiskt vinklat. Ofta är man inte intresserad av den man pratar med, men väluppfostrad nog för att ändå föra ett samtal. Precis enligt konstens regler, som man gör med så mycket annat här i livet. Vi hälsar artigt, frågar hur det står till och vad som sker i den andres liv. Därefter brukar samtal sedvanligt avslutas utan att man ens hunnit ana om den andre talade sanning, eller bara höll god min, för att inte inför en främmade människa avslöja sina egentliga tankar.

Då jag möter min gamla kund på Odenplan är det dock inte för ett samtal i all vardaglig mening. Tanken slår mig faktiskt, att det är förunderligt att jag kan intressera mig så, för en för mig relativt främmande människa, medan människor i min närhet vissa gånger kan förefalla ointressanta. Han fängslar mig med sin berättelse och jag skrattar.

När vi skiljs åt, saknar jag honom. Jag saknar Odenplan, Stockholm och hela mitt liv här hemma. Det börjar regna och jag skyndar mig hemåt för att inte bli genomblöt. Men egentligen spelar det ingen roll. Väl framme vid St Eriksplan stannar jag för ett besök på Mellqvist, träffar återigen en bekant, som i kärt återseeende bjuder mig på en cappucino samtidigt som även han för ett samtal i alla välmening. Det är lustigt. Om man verkligen börjar fundera på sakers uppbyggnad och egentliga syfte, ter sig de mesta vara konstlat och tillgjort. Som samtal exempelvis. De är oftast uppbyggda efter att uppnå ett mål, oavsett om det är av privat eller professionell karaktär. Jag vill inte tänka på samtal där det finns ett förutbestämt mål. Jag vill se dem som spontana och oberoende, styrda av känslor och tillfällig sinnesstämning. Åtminstone när de är av privat karaktär.

Jag lämnar Mellqvist och vandrar vidare genom mitt älskade Stockholm.

Russinleken

Jag tror mig ha hittat min jämlike. In i det sista har sökandet varit nästintill hopplöst och kämparglöden dött ut allt mer. Länge har jag famlat i mörker och sökandet har pågått i det tysta. Frågan kvarstår dock än. Vad är det egentligen jag söker?

Har jag nu funnit detta geni, som trots att hans idé är helt absurd och nästan kan verka besatt har gjort verklighet av sin dröm? Om så är fallet får han icke passeras obemärkt. I morgon dag ska jag ta mig till platsen för att beskåda ett mästerverk utan like. Jag tror mig nästan kunna våga påstå att mästerverket, till trots sitt ringa tilldelade utrymme, samt sitt något begränsande urval kan bli en upplevelse för livet.

Det ända som inte får hända just nu är att jag blir besviken…