En man som är mig bekant

Jag har vandrat genom mitt älskade Stockholm idag. Naivt insupit dess atmosfär en regnig dag i mars. Jag har tittat på människor, både känt igen och inte känt igen dem jag passerat. Jag har känt dofter, sett platser och tittat på gatstenar som är mig väl förtrogna. Uppe vid Odenplan möter jag en bekant från min gamla arbetsplats. Först passerar vi varandra, precis som man nästan alltid gör för att slippa konversera om ytligheter och onödig ting, men så tittar han upp och ler. Det är en utav mina favoritkunder. Han som alltid tog sig extra tid till att fråga hur jag mådde, delgav mig sin historia och alltid vinkade glatt varje gång han passerade butiken.

Nu möts vi alltså mitt på Odenplan, av en slump, som alltid då människor mötas utan förutbestämt avtal. Han berättar om sitt liv och frågar om mitt. Ett samtal kan vid sådana tillfällen förefalla relativt ointressant och rent utav egoistiskt vinklat. Ofta är man inte intresserad av den man pratar med, men väluppfostrad nog för att ändå föra ett samtal. Precis enligt konstens regler, som man gör med så mycket annat här i livet. Vi hälsar artigt, frågar hur det står till och vad som sker i den andres liv. Därefter brukar samtal sedvanligt avslutas utan att man ens hunnit ana om den andre talade sanning, eller bara höll god min, för att inte inför en främmade människa avslöja sina egentliga tankar.

Då jag möter min gamla kund på Odenplan är det dock inte för ett samtal i all vardaglig mening. Tanken slår mig faktiskt, att det är förunderligt att jag kan intressera mig så, för en för mig relativt främmande människa, medan människor i min närhet vissa gånger kan förefalla ointressanta. Han fängslar mig med sin berättelse och jag skrattar.

När vi skiljs åt, saknar jag honom. Jag saknar Odenplan, Stockholm och hela mitt liv här hemma. Det börjar regna och jag skyndar mig hemåt för att inte bli genomblöt. Men egentligen spelar det ingen roll. Väl framme vid St Eriksplan stannar jag för ett besök på Mellqvist, träffar återigen en bekant, som i kärt återseeende bjuder mig på en cappucino samtidigt som även han för ett samtal i alla välmening. Det är lustigt. Om man verkligen börjar fundera på sakers uppbyggnad och egentliga syfte, ter sig de mesta vara konstlat och tillgjort. Som samtal exempelvis. De är oftast uppbyggda efter att uppnå ett mål, oavsett om det är av privat eller professionell karaktär. Jag vill inte tänka på samtal där det finns ett förutbestämt mål. Jag vill se dem som spontana och oberoende, styrda av känslor och tillfällig sinnesstämning. Åtminstone när de är av privat karaktär.

Jag lämnar Mellqvist och vandrar vidare genom mitt älskade Stockholm.