Saab 9-5 Anniversary commercial

I dag är det sol, regn, sol och återigen regn i Uppsala. Just nu Saab reklam och sedan kemitenta, lax med färskpotatis och celebert besök från Göteborg. Ibland är allt bara väldigt bra.

http://www.youtube.com/watch?v=VK-JEkxm3Y4&mode=related&search=

Reflexion;

Alternativ ett: att bli entreprenör och lyckas, att bli rik och mäktig, inneha ett namn och vara förbaskat bra på något. Alternativ två: bli en i mängden, inte synas, utföra ett ganska bra jobb, men inte få tillräckligt betalt. Vem vill du helst vara? Farbröder i svart är viktiga män och rika herrar. De äter middag på Grand Hotell, de jobbar mycket, är väl ansedda inom vissa kretsar och strävar efter ett tänkt mål. "Ni ska vara tacksamma och glada för alla valmöjligheter ni står inför. Ni har livet framför er och att ni ska kämpa" sa de, Farbröderna i svart. Vem är en entreprenör, vem är framgångsrik? Den som kämpar och inte bara arbetar för pengarna. Den som strävar efter att blir något. Men vems var grundidén? Din eller någon annans? Min vill man säga, bara min alldeles egna. Men man kan det sällan. En identitet skapad av kunskap; en identifikation som är viktig och högt värderad tar man sig gärna an oavsett vems ursprungsidén var. Vem du är finns i din kunskap gentemot andra. Att besitta vetande och vara framgångsrik imponerar och slår högre än att vara den därförutan.

Antingen är man samhällsvetare, naturvetare eller humanist. Hur som helst är man kategoriserad, inriktad och underordnad en och samma vetenskap. Inom varje vetenskap finns det kunskap och frågeställningar, ekvationer med oväntade lösningar och hypoteser ställda, rättfärdigade och betrodda. Vem har rätt att påstå vad som är rätt, vad som är fel, vad som är viktigt och vad som är oviktigt? Vem avgör hur slutsatsen blir, summan av kardemumman? Vetenskapen är i vissa avseenden en utav människan skapad tillvaro. Nåväl, inte är väl jag att klaga egentligen, men för att vara ärlig så är det så mycket man lär sig, så mycket man gör och producerar enbart för sin självgoda egenberömmelse. Att stimulera sitt ego, uttrycket tilltalar mig inte, men det är allt för väl sant. För det är väl bara att erkänna sin egen strävan, sitt evinnerliga sökande och letande livet igenom. Sen står man där en dag och undrar, undrar vad som är vad och varför? Eller så gör man det inte alls, utan nöjt och belåten går man vidare, utan reflektion och utan särskild eftertanke.

Tilltrots att reflektionen måhända låta negativistisk, så är den det inte alls. Åtminstone inte fullt ut. Precis som Farbröderna i svart påstod; vi ska vara tacksamma. Jag är tacksam, även om jag gråter ibland. Det är roligt att ha möjligheter, sträva och att göra föräldrar stolta. Jag tycker om att producera och att skapa en identitet genom vetenskapen och att besitta vetande som inte andra innehar. Men en Farbror i svart blir jag nog aldrig. I så fall vill jag vara en Tant i rött.

Wireless

Här om natten satt jag på golvet ute i min korridor och letade efter internet i luften. Det gick efter ett tag, även om uppkopplingen inte var helt tillförlitlig. Min dator fångade upp data som sänds via radio, helt oberört, osynligt mellan noder. Det är fascinerande, men samtidigt också lite obehagligt med saker som bara finns i luften. De är otillförlitliga på något sätt. Oavsett var det är för saker. Således borde man nog undvika saker som finns i luften, i största möjliga utsträckning. Men det kan också vara svårt. Som nu till exempel, då internet inte funnits på mitt rum under de senaste tre dygnen, behöver jag internet som finns i luften. Hur ska det annars gå? Saker som är oberäkneliga, vet man ingenting om. Far det förbi en massa information runt omkring oss, störs vi av det trådlösa nätverket? Antagligen ingen som vet, som med det mesta som finns i luften.

Då man nu håller på att införa trådlöst nätverk i Stockholm innerstad, kommer de ju att innebära att allt mer blir otillförlitligt. I alla fall enligt min erfarenhet, då trådlöst internet svikt mig allt för många gånger. Hur ska man veta när det kommer att fungera? Tänk om allt blir mer opålitligt? Som så redan är. De flesta människors har ett trådlöst nätverk. Löst sammansatt och lätt fallandes. Säkrast torde vara att bygga en fast relation med sig själv och sina tankar. Men å andra sidan, vad är det som säger att man själv är fast och inte precis lika trådlös som sina relationer? Det är en läsklig tanke, eller kanske trygg, vad vet jag. Föränderlighet behöver ju inte vara negativt. Min erfarenhet av Valborg i Uppsala var just den med de trådlösa människorna. Alla dem som man skulle hälsa på i Ekonomikumparken. De som plötsligt var min närmaste vän, utan att vi knappt hade talats vid tidigare. Jag har aldrig varit så mycket för den sortens relationer, även om jag säkert, precis som alla andra blev glad av att vara ihågkommen och inte helt anonym i detta sammanhang. Och vem vet, någon utav dessa trådlösa relationer kanske tids nog kan utvecklas och övergå till att vara mer fast. Precis som med det trådlösa nätverket. Tids nog, lika tillförlitligt som det fasta.

4900 kvm konst

I sommar ska jag vara museibesökare tillsammans med en mycket god vän. Vi ska gå på Moderna Museet, Arkitekturmuseet, Stadsmuseet med flera. Egentligen skulle jag helst vilja jobba på ett museum istället för att bara vara åskådare. Som guide kanske, för det är spännande att träffa människor och vara den som vet och kan. Man blir nog vis då, eller åtminstone utger man sig för att vara vis. De flesta av dem som jag träffade på Moderna Museet igår såg kloka ut på något sätt. De vekade besitta en avundsvärd allmänbildning och kunskap, och uppfattades därför som mycket belevade och kultiverade människor. De alla visste mycket om utställningarna Mamma Andersson och Rauschenberg, som båda för mig i början av gårdagen var relativt obekanta. Dock var jag väl införstådd i deras betydelse efter åtta timmars arbete på Moderna Museet.

Det är intressant hur man enbart genom att beskåda människor tämligen snabbt kan kategorisera dem. Majoriteten av museets besökare hade uppskattningsvis en medelålder kring de senare 60. Stiliga damer och herrar, klädda i kappa och hatt äntrade huvudingången till museets första öppna veckodag, enbart för att beskåda kultur. (Och kanske dricka kaffe i kopp på fat) Om jag inte misstar mig, var nog detta besök inte deras första inom museivärlden, då de verkade veta hur man för sig inom konstens sfär. Stiligt, graciöst och intresserat beskådandes konst; nästintill oavsett motiv. Förutom majoriteten av besökarna, fanns så klart minoriteten. Dem som hade hamnat fel helt enkelt. Dock inte fel i bemärkelsen av att deras besök var onödigt, nej, inte alls. Utan i bemärkelsen av att de inte själva hade något mål eller fann någon mening med besöket. Dem jag talar om är högstadieklasserna som invaderade museet tidigt på förmiddagen. Mot sin vilja hade varje elev försetts med ett frågeformulär, i vilket de skulle skissa av valfritt konstverk och sedan utvärdera sitt val. Helt utan mening, enligt de flesta av dem. Här fanns inga kappor eller att hattar i sikte. Dessa besökare var tonårstjejer med för kort kjol och djup urringning med efterföljande bihang. Det vill säga, ett bihang beståendes av en decimeter kortare gossar som inte visste var de skulle ta vägen med all kvinnlig bar hud. I denna stund uppskattade jag enormt att jag inte längre är 15 år och att man, med facit i hand aldrig måste utsättas för att vara det igen.

De mest intressanta museibesökarna var dock, enligt min mening ingen utav ovanstående grupper. Utan istället fann jag en liten grupp udda individer som var spännande att iaktta. Bland annat fanns det ett par med barnvarg som jag inte kunde låta bli att avundas. Hon i prickigt, han i randigt, tillsammans dragandes en stilig barnvagn med fönster på. Eget, fantasifullt och intressant, men samtidigt antagligen alldeles för idealiskt. Strax efter lunch kom det in en kvinna i de yngre 40, iklädd högt sittande kjol med skärp, stort yvigt hår på ända och med illröda läppar. Troligtvis en mycket intressant person, men också i vissa avseenden påfrestande. Hon mer eller mindre stormade in, tog museet i besittning med sin gälla röst, men efter 45 minuter var hon borta igen. Kanske blev hon det som för mig var konst denna dag, fast personifierad. Intensiv och tilldragande, men samtidigt ibland konstig och motbjudande.