Reflexion;

Alternativ ett: att bli entreprenör och lyckas, att bli rik och mäktig, inneha ett namn och vara förbaskat bra på något. Alternativ två: bli en i mängden, inte synas, utföra ett ganska bra jobb, men inte få tillräckligt betalt. Vem vill du helst vara? Farbröder i svart är viktiga män och rika herrar. De äter middag på Grand Hotell, de jobbar mycket, är väl ansedda inom vissa kretsar och strävar efter ett tänkt mål. "Ni ska vara tacksamma och glada för alla valmöjligheter ni står inför. Ni har livet framför er och att ni ska kämpa" sa de, Farbröderna i svart. Vem är en entreprenör, vem är framgångsrik? Den som kämpar och inte bara arbetar för pengarna. Den som strävar efter att blir något. Men vems var grundidén? Din eller någon annans? Min vill man säga, bara min alldeles egna. Men man kan det sällan. En identitet skapad av kunskap; en identifikation som är viktig och högt värderad tar man sig gärna an oavsett vems ursprungsidén var. Vem du är finns i din kunskap gentemot andra. Att besitta vetande och vara framgångsrik imponerar och slår högre än att vara den därförutan.

Antingen är man samhällsvetare, naturvetare eller humanist. Hur som helst är man kategoriserad, inriktad och underordnad en och samma vetenskap. Inom varje vetenskap finns det kunskap och frågeställningar, ekvationer med oväntade lösningar och hypoteser ställda, rättfärdigade och betrodda. Vem har rätt att påstå vad som är rätt, vad som är fel, vad som är viktigt och vad som är oviktigt? Vem avgör hur slutsatsen blir, summan av kardemumman? Vetenskapen är i vissa avseenden en utav människan skapad tillvaro. Nåväl, inte är väl jag att klaga egentligen, men för att vara ärlig så är det så mycket man lär sig, så mycket man gör och producerar enbart för sin självgoda egenberömmelse. Att stimulera sitt ego, uttrycket tilltalar mig inte, men det är allt för väl sant. För det är väl bara att erkänna sin egen strävan, sitt evinnerliga sökande och letande livet igenom. Sen står man där en dag och undrar, undrar vad som är vad och varför? Eller så gör man det inte alls, utan nöjt och belåten går man vidare, utan reflektion och utan särskild eftertanke.

Tilltrots att reflektionen måhända låta negativistisk, så är den det inte alls. Åtminstone inte fullt ut. Precis som Farbröderna i svart påstod; vi ska vara tacksamma. Jag är tacksam, även om jag gråter ibland. Det är roligt att ha möjligheter, sträva och att göra föräldrar stolta. Jag tycker om att producera och att skapa en identitet genom vetenskapen och att besitta vetande som inte andra innehar. Men en Farbror i svart blir jag nog aldrig. I så fall vill jag vara en Tant i rött.