Livslyx

Idag har det införskaffats, brödet alltså. Det som jag länge spanat in och velat ha, men inte ha ansett mig vara tillräckligt solvent för att få inneha. Men så finns det dagar som denna, då man helt plötsligt känner sig rik, eller i alla fall väl värd ett bröd av högsta kvalitet. I Stockholm med omnejd finns det relativt få bra brödbodar, med tanke på den, visst inte stora men åtminstone medvetna stadsbefolkningen. Gateau, Vetekatten, Sturekatten, Stinas bageri och Xoko kan väl nämnas som bra exempel, där man för det mesta finner ett bra bröd, men annars är det ganska ont om dem. Så här om dagen, då jag fann ytterligare en butik blev jag nästintill lite förvånad; Mariannes fiskaffär. Egentligen har jag vetat att de säljer bröd där ganska länge, men haft för mycket fördomar för att våg prova. Men där hade jag fel. Det nyinförskaffade brödet var precis så bra som det skulle vara, och farbrodern som sålde det såg precis ut som en farbror som säljer just fisk och bröd ska se ut. Han hade stort vitt skägg, kulmage, förkläde och var nästintill oförskämt trevlig och kunnig inom bröd- och fiskbranschen. Jag blev mycket nöjd, om än 45 kronor fattigare. Nu ska jag börja spara till nästa önskan: en vit klänning med spets, vilket tar längre tid, för den kostade alldeles mycket mer än 45 kronor.

Asfaltbarn

Precis då gryning tar sig över backkrönet kan allt vara så fantastiskt vackert. Solen som hela natten gömt sig under horisonten skönjer nu Stockholm i ett förunderligt skimmer och skapar siluetter av kyrkor, hus och torn. En sådan morgon är det magiskt att kliva av tunnelbanan mitt i Birkastaden och ensam vandra längs med gator, där endast jag och tidningsbudet är vakna. I nästan varje fönster är det släkt och det känns som om staden håller andan för att inte väcka någon. I hörnet Norrbackagatan/Tomtebogatan har någon varit finurlig och hängt en lysande fyrkant mellan två hus; modern konst. Jag minns när den kom upp, för tio år sedan och vilket ramaskri det blev hos den traditionsbundna vasastadsbon. Idag verkar dock alla ha förlikt sig med den lysande fyrkanten och utan den skulle stadsbilden vid det här laget nästintill sakna något. Men så har ju också den typiska vasastadsbon förändrats under det senaste decenniet. Trots att jag vandrar helt allena känner jag mig inte alls ensam denna morgon. Efter en lyckad natt, på en fest, där jag endast kände festens gäster vid namn och där dess värd är för mig obekant, är denna vandring i min hemstadsdel den minst ensamma på länge.

För 20 år sedan var Vasastaden barnfamiljernas stadsdel. Innanför alla de vackra fasaderna lekte barn. Vi klättrade mellan gårdar, fann ut portkoder och lyckades därmed ta oss in på andra gårdar, till andra barn och lekar. Allt hängde samman, alla i kvarteret kände varandra och än idag känner jag igen min barndoms vänners föräldrar när jag besöker ICA i mina hemkvarter. Vi var riktiga asfaltbarn, jag och min bror. Och aldrig har jag nog varit särskilt ledsen för det. Många gånger har jag fått frågan, huruvida jag inte sörjer en barndom på landet, eller åtminstone i förorten. Men varför skulle jag göra det? Det finns ju natur och djur även i staden. Vad är det för fel på Karlbergsparken, 4H- gårdar och Liljansskogen? Kanske lite naivt, med jag hade inte velat växa upp någon annanstans. Asfaltbarn som jag är, och tänker förbli.

Jag och min bror