Prima Ballerina

Igår hade jag ballerinaskor fastän det var snö. Man får inte ha ballerinaskor i snö. Det säger ju sig självt att det är en helt idiotisk idé. Varför hade jag då ballerinaskor kan man undra?

Jo, det var ju fint till klänning och så skulle vi ju ta taxi och så… Jag kände mig fin i mina skor. Så enkelt är det. Människor gör så många konstiga saker för att vara fina. Inte bara för att se fina ut, utan också för att verka fina. De vill ha en personlighet som de själva kan identifiera som fin.

De flesta jag såg ute igår hade förfinat sig själva på ett eller annat sätt. Därmed dock inte sagt att jag fann dem alla fina. Som tur är har alla människor en egen definition av vad som är fint. Annars hade allt blivit så otroligt trist och det som är fint blivit trivialt.

Det enda som är negativt med ballerinaskor är dock att de som sagt, trots sin skönhet, inte är allt för praktiska i snö. Efter att i natt ha spatserat runt i en snöbeklädd stad, förvirrat sökandes efter en taxi, insåg jag att ballerinaskorna tvingade mig att ta tillflykt till 7-eleven. Den enda plats på jorden som dygnet runt hävdar sig ha allt det som en människa behöver.

Tackvare, eller till trots mina skor kom jag sedan att ägnade den kommande halvtimman till att förundrat iaktta de människor som kom in genom dörren till denna plats. Ett himmelrike för många i en kall och snöig stad vid midnatt. Några av dem som kom in var väldigt slitna och såg så suddigt att de missade tröskeln, föll handlöst för att sedan återigen resa sig upp och titta sig kring i ren förundran. Huruvida de minns något eller ej är tveksamt. Dessa människor är dessvärre inte allt för fina längre. De har tappat lite av sin glans, som de några timmar tidigare klätt sig i. Utöver dem finns det de som vet lite mer om sig själva, de som är medvetna om sin omgivning, men fortfarande är gömda i alkoholens töcken. De är ofta fortfarande stiliga, även om ett och annat har hamnat på sned.

Efter en halvtimma kom äntligen min taxi och jag kunde lämna min plats bland dem som sökte värmen, precis som jag. Iklädd mina ballerinaskor gav jag mig återigen ut, för att snön till trots känna mig fin hela vägen hem. Precis som alla andra...

På tal om färger

Har just i dagarna konstaterat att färgen på denna stad är en blandning av grått, rött och en aningens violett.

Varför kan inte riktigt klargöras. Tror mig ha känt en förnimmelse av färgerna då jag slutit mina ögon efter en dags intryck, eller så är det helt enkelt allt för uppenbart för att ens kunna förklaras. Ju mer man koncentrerar sig på tanken, desto svårare blir det. Köpenhamn är en blandning av grått, rött och violett.

Marken är grå, precis som staden i sin helhet. Men grå är inte i detta avseende en negativ färg. Den grå färgen har även den nyans. Kanske egentligen fler än man kan tro. Det är bara det att de, för de flesta människor länge är allt för gömda. De trär fram först då de belyses från en ny vinkel, eller då de för första gången på riktigt ifrågasätts. Jag tror att jag egentligen först nu, efter fem veckor på riktigt börjat kunna ifrågasätta.

Människorna däremot betraktar jag mer som röda. De har karaktär och känsla för vad som är en personlighet. De klär sig efter person, efter humör och efter mode. Rött anger nog bäst deras färg enär de är, precis som färgen rött, synliga och uttrycksfulla. De smälter inte in som de flesta andra människor. Jag köpte mig här om dagen en röd pälsmössa.

Violett då? Jag på visst sätt mer svårförklarligt och oförutsägbart. Violett är en färg för det annorlunda, det som går mot strömmen och söker sin egen väg. Kanske är det, det som Köpenhamn gör. Går mot strömmen alltså. Eller så är det jag som gör något oförutsägbart och svårförklarligt just nu..

Ett fönster som liknar mitt

Mittemot mitt hus finns ett annat hus, i vilket det finns ett fönster som liknar mitt. Det lyser ibland i detta fönster. Jag ser och följer min grannes liv, från morgon till kväll. Egentligen vet jag inte så mycket. Hon verkar tycka om blommor enär hennes balkong nästintill är övergödd och mig veterligen är hon inte allt för morgonpigg. Tydligen var hon bortrest ett par dagar förra veckan och hade sedan en man på besök.

Ibland kan jag inte låta bli att undra; följer hon kanske också mitt liv? Vet hon när jag tänder min lampa på morgonen, vet hon när jag släcker för natten?

Kanske finns även hon på nätet, det forum som allt mer formar vår tillvaro. Kan hända har hon också en blogg där hon blottar sina tankar för omvärlden? Om så vore fallet hoppas jag innerligt att jag den dag då jag finner henne inte blir allt för besviken, då hon antagligen har ett precis lika vanligt liv som jag själv har. Väl mött!