4900 kvm konst

I sommar ska jag vara museibesökare tillsammans med en mycket god vän. Vi ska gå på Moderna Museet, Arkitekturmuseet, Stadsmuseet med flera. Egentligen skulle jag helst vilja jobba på ett museum istället för att bara vara åskådare. Som guide kanske, för det är spännande att träffa människor och vara den som vet och kan. Man blir nog vis då, eller åtminstone utger man sig för att vara vis. De flesta av dem som jag träffade på Moderna Museet igår såg kloka ut på något sätt. De vekade besitta en avundsvärd allmänbildning och kunskap, och uppfattades därför som mycket belevade och kultiverade människor. De alla visste mycket om utställningarna Mamma Andersson och Rauschenberg, som båda för mig i början av gårdagen var relativt obekanta. Dock var jag väl införstådd i deras betydelse efter åtta timmars arbete på Moderna Museet.

Det är intressant hur man enbart genom att beskåda människor tämligen snabbt kan kategorisera dem. Majoriteten av museets besökare hade uppskattningsvis en medelålder kring de senare 60. Stiliga damer och herrar, klädda i kappa och hatt äntrade huvudingången till museets första öppna veckodag, enbart för att beskåda kultur. (Och kanske dricka kaffe i kopp på fat) Om jag inte misstar mig, var nog detta besök inte deras första inom museivärlden, då de verkade veta hur man för sig inom konstens sfär. Stiligt, graciöst och intresserat beskådandes konst; nästintill oavsett motiv. Förutom majoriteten av besökarna, fanns så klart minoriteten. Dem som hade hamnat fel helt enkelt. Dock inte fel i bemärkelsen av att deras besök var onödigt, nej, inte alls. Utan i bemärkelsen av att de inte själva hade något mål eller fann någon mening med besöket. Dem jag talar om är högstadieklasserna som invaderade museet tidigt på förmiddagen. Mot sin vilja hade varje elev försetts med ett frågeformulär, i vilket de skulle skissa av valfritt konstverk och sedan utvärdera sitt val. Helt utan mening, enligt de flesta av dem. Här fanns inga kappor eller att hattar i sikte. Dessa besökare var tonårstjejer med för kort kjol och djup urringning med efterföljande bihang. Det vill säga, ett bihang beståendes av en decimeter kortare gossar som inte visste var de skulle ta vägen med all kvinnlig bar hud. I denna stund uppskattade jag enormt att jag inte längre är 15 år och att man, med facit i hand aldrig måste utsättas för att vara det igen.

De mest intressanta museibesökarna var dock, enligt min mening ingen utav ovanstående grupper. Utan istället fann jag en liten grupp udda individer som var spännande att iaktta. Bland annat fanns det ett par med barnvarg som jag inte kunde låta bli att avundas. Hon i prickigt, han i randigt, tillsammans dragandes en stilig barnvagn med fönster på. Eget, fantasifullt och intressant, men samtidigt antagligen alldeles för idealiskt. Strax efter lunch kom det in en kvinna i de yngre 40, iklädd högt sittande kjol med skärp, stort yvigt hår på ända och med illröda läppar. Troligtvis en mycket intressant person, men också i vissa avseenden påfrestande. Hon mer eller mindre stormade in, tog museet i besittning med sin gälla röst, men efter 45 minuter var hon borta igen. Kanske blev hon det som för mig var konst denna dag, fast personifierad. Intensiv och tilldragande, men samtidigt ibland konstig och motbjudande.