Landet i all ära

När jag var liten hyrde min familj ett sommarhus i Järlåsa, utanför Uppsala. Ett litet pittoreskt samhälle med ett ICA och en liten skola, som om jag inte minns fel lades ner några år senare. Järlåsa var för några somrar min plats på jorden. Vi var tre flickor som gjorde allt tillsammans. Josefine från Sandviken, som hade en cool storasyster med en motorcykelburen pojkvän, Mikaela som kom från Järlåsa och hade tre taxar och delvis bodde i en husvagn och så jag. I Järlåsa badade man nakenbad hela natten, åkte gummiflotte på den lilla sjön, besökte läskiga huset och red på hästar när ingen såg på..

Dessvärre var det bruna timmerhuset, vars fasad var beklädd med stora röda rosor bara till låns. När huset annonserades ut till försäljning, beslöt min mor och far att vi skulle köpa ett hus på en annan plats. Nämligen på Märsön, strax utanför Enköping, i närheten av Strängnäs. Jag har aldrigt riktigt förstått varför, men så blev det. Allt sedan dess har jag inte varit riktigt familjär med tanken på det nya sommarhuset, trots att det nu varit i familjens ägor för nästan 10 år. Kanske har det att göra med att barndomens minnen inte har någon som helst anknytning till denna plats, eller så kan det nog vara jag som av princip har bestämt mig för att det andra huset var bättre. För Märsön är egentligen en härlig plats trots allt. Efter två dagar i goda vänners lag, med god mat, vin, strålande solsken och glass i Strängnäs är jag lycklig över landet.