Vikten av viktighet

När jag idag skulle lämna in några jobbansökningar fann jag det inte tillräckligt väsentligt för att bemöda mig att gå ut. Istället lyssnade jag på Chris Garneau och undrade om det var bra. Då jag skulle läst matte såg jag en fotoutställning av Sally Mann på Kulturhuset. En utställning med foton på nakna barn och sagolik natur. Otroligt vackra, men lite svåra och oövervinneliga. Vissa är skapade med given tanke och riktning, och man står länge och funderar över vad som menas, vad som är tanken, istället för att själv tänka.

Istället för att fundera över mina framtidsval och välja dem på studera.nu tänker jag på vad jag ska spela på pianot nästa gång, på att det är skönt att vara ensam hemma och på att jag vill baka. Jag borde fundera på något viktigare, på saker i det stora hela och inte så mycket på småsaker.

”Vad önskar du dig mest i världen.”
”Jag önskar att du skulle gråta med huvudet på mitt bröst när du var ledsen och att tårarna då skulle förvandlas till små glänsande pärlor”
”Förutom det.”
”Då skulle jag önska mig att det fanns en ny färg som ingen hade sett, en färg som inte påminde om någon annan.”
”Förutom det också.”
”En kopp kaffe och magmuskler hårda som granit.”

Någon har lärt mig att man borde önska sig saker som är meningsfulla och fyller ett syfte. Allt ska helst ha ett syfte och man ska inte lita för mycket på känslan utan tänka klart och resonligt. Varför då? Men samtidigt tilltalar de mig, reglerna alltså. Jag följer dem nog mer än jag vågar erkänna och kan säkerligen lätt placeras in i ett fack. Tanken är lite otäck, men sann och måste antagligen bara accepteras. Om jag fick önska mig något mest i världen, så vet jag inte vad det skulle vara. Åtminstone inte om jag bara fick önska en gång och aldrig mer. Men något meningsfullt och med ett syfte skulle jag nog kunna finna.