De stora små tingen

Som liten hade jag en osynlig vän. Han hette Gogo och brukade gunga med mig när jag bodde hos min farmor på somrarna. Min farmor var väldigt snäll, men jag kände mig trots det alltid lite ensam och rädd när jag var där. Då var Gogo bra. Han gjorde alltid som man ville; vi lekte med dockor, sprang ikapp och han var hos mig när jag inte kunde sova. Det enda som inte var roligt med Gogo, var att han inte sa så mycket.

Ibland undrar jag varför Gogo inte finns kvar än idag. Jag skulle nog behöva en Gogo ibland, men jag tror jag tappade honom några år senare, då jag insåg att man kunde gunga själv och att det fanns andra barn att leka med. Barn som sa något, vilket var på både gott och ont.

När jag städade ur mina lådor hemma hos mor och far här om veckan hittade jag otroligt många onödiga samlingar av saker jag ägnade mig åt som barn: sudd, stenar, kulor, brevpapper, foton m.m. Alla dessa saker tar en massa plats och nu när man inte är barn längre, behöver man dem inte längre. Egentligen önskar jag att jag kunde fortsätta samla på onödiga saker med samma entusiasm och glädje även idag, men det skulle dessvärre aldrig lyckas. För att samla på sudd är inte lika roligt längre. Det är sorgligt och lite vemodigt, även om jag med åren vant mig vid tanken. Vissa saker har sin tid och så är det väl med allt. Intressen ändras hela livet, men antagligen inte med samma hastighet som de gjorde då man var liten. Vissa saker kan man slänga bort, för det finns absolut ingen mening med att spara dem, men vissa saker bör bevaras.

Jag fann, förutom mina samlingar, även ett häfte med dikter. Ett tiotal dikter som jag än idag kan rabbla mitt i natten om någon så skulle fråga. På mellanstadiet hade jag en, enligt vissa fantastisk, enligt andra förfärlig lärarinna som diktatoriskt såg till att vi lärde in några utav Sveriges mest välkända poeters verk utantill. Som tolvåring kunde jag inte i min vildaste fantasi förstå varför detta skulle vara nödvändigt, men nu så här i efterhand, (precis som min lärarinna hävdade) är jag mycket glad för denna kunskap som inte allt för många besitter.

"Spela kula" av Sten Selander.

Vi spelade kula på torget en dag,
en liten folkskolegrabb och jag.

Jag hade väl femti, han hade fem.
Vi spelte. Och han förlorade dem.

Han snorade till och gav mig en blick,
då jag visslade överlägset och gick.

Men jag ångrade mig, när jag kom till vår port,
och tyckte det var något fult, jag gjort.

Jag gnodde tillbaka. Men ingenstans
kunde någon säga, var grabben fanns.

Jag skämdes. Jag tror, jag skäms för det än,
när jag ser dem spela kula igen.

Och jag ville ge, jag vet inte vad,
för att en gång få se den grabben glad.

Men nu är han säkert en stor, grov karl,
som släpar och sliter - jag vet inte var.

Och visste jag det, förslog det ej stort.
Man kan aldrig ändra det fula man gjort.

Man kan inte lämna kulor igen
och trösta pojkar, som stelnat till män.

Enligt min mening hade det varit betydligt bättre att spela kula med Gogo, men man får inte alltid välja längre..