Besök hos farbror och tant

"Sedan tre veckor tillbaka möts jag varje morgon av två klarblå, småleende ögon som förvånat tittar på mig och stillsamt frågar - Vem är det? Varje morgon samma fråga, som varje gång kräver sitt klara, tålmodiga och tydliga svar. Annars får man frågan återigen ända tills den är besvarad. Av den långa ståtliga karln är det inte mycket kvar. Liten och tunn, i behov av hjälp dygnet runt och oförmögen att ta sig upp ur sängen, är han hänvisad till vår hjälp vare sig han vill det eller ej. Varje morgon, då morgonbestyren skall till att göras ser han sig själv i spegeln, kammar till sitt kritvita hår, rakar bort några skäggstrån och tvättar nogsamt sina knotiga händer och leder. Dessa två klarblå ögon fyllde här om månaden 91 år. De har levt och lärt i 68 år fler än jag har. Således alltså klokare, men trots det är det jag som bestämmer, ställer och styr i hans liv just nu.

Vid frukostbordet intas tolv tabletter som sväljs ned med yoghurt. Likadan yoghurt som igår, för det är viktigt med rutiner har jag lärt. Efter en halvtimma, med kaffe och muffins, näringsdryck och sockerdricka tittar de pillemariska blå ögonen på mig igen. De ser frågande ut, utan att fråga. Vi spelar lite munspel och tittar på båtar. Därefter är morgonbestyren klara, jag ska vidare och min skyddsling ska i säng."

"Vid två- tiden står en äldre dam i sina bästa dagar och kikar misstänksamt ut genom kikhålet på sin dörr. Efter att noggrant ha försäkrat sig om att jag vare sig tänker råna eller slå ner henne öppnar hon dörren och jag får stiga in. Tillsammans läser vi igenom veckans rabattkuponger från ICA och betalar färdtjänsten med postgiro. Sen ska vi ut och trotsa blåsten, som till damens förskräckelse tar tag i rollatorn så att hon nästintill välter omkull. Väl tillbaka är det obligatoriskt fika och nåde den som tackar nej. (vilket, tro det eller ej har lockat mig efter dagens tredje kaka) Denna dag serveras hemmagjord chokladkaka med vispgrädde vispad i hög glasskål. Därtill kaffe i blommiga koppar och eftersom man har lättmjölk i kaffet kan man ju hälla på lite vispgrädde också. Det vet ju alla, att det jämnar ut sig, säger damen och småler."

Sommar!

Vasaparken en dag då det var alldeles strålande väder


Jag och Sarah på en strand där det fanns gott om sol och läskiga lösa hundar


Utsikt över Stockholm från min arbetsplats


Jag är med hund. Fast bara tillfälligt. Kimmy tillhör egentligen Jenny som har sytt väskan på bilden


Emma, Anna och rosévin hemma hos min mor och far

Mitt första och största festivalminne:
Anna och Anna, ett tält och 20 000 andra på en och samma camping.
Och så Marit Bergman..


..och Elias. Vad vore väl sommaren därförutan

Livslyx

Idag har det införskaffats, brödet alltså. Det som jag länge spanat in och velat ha, men inte ha ansett mig vara tillräckligt solvent för att få inneha. Men så finns det dagar som denna, då man helt plötsligt känner sig rik, eller i alla fall väl värd ett bröd av högsta kvalitet. I Stockholm med omnejd finns det relativt få bra brödbodar, med tanke på den, visst inte stora men åtminstone medvetna stadsbefolkningen. Gateau, Vetekatten, Sturekatten, Stinas bageri och Xoko kan väl nämnas som bra exempel, där man för det mesta finner ett bra bröd, men annars är det ganska ont om dem. Så här om dagen, då jag fann ytterligare en butik blev jag nästintill lite förvånad; Mariannes fiskaffär. Egentligen har jag vetat att de säljer bröd där ganska länge, men haft för mycket fördomar för att våg prova. Men där hade jag fel. Det nyinförskaffade brödet var precis så bra som det skulle vara, och farbrodern som sålde det såg precis ut som en farbror som säljer just fisk och bröd ska se ut. Han hade stort vitt skägg, kulmage, förkläde och var nästintill oförskämt trevlig och kunnig inom bröd- och fiskbranschen. Jag blev mycket nöjd, om än 45 kronor fattigare. Nu ska jag börja spara till nästa önskan: en vit klänning med spets, vilket tar längre tid, för den kostade alldeles mycket mer än 45 kronor.

Asfaltbarn

Precis då gryning tar sig över backkrönet kan allt vara så fantastiskt vackert. Solen som hela natten gömt sig under horisonten skönjer nu Stockholm i ett förunderligt skimmer och skapar siluetter av kyrkor, hus och torn. En sådan morgon är det magiskt att kliva av tunnelbanan mitt i Birkastaden och ensam vandra längs med gator, där endast jag och tidningsbudet är vakna. I nästan varje fönster är det släkt och det känns som om staden håller andan för att inte väcka någon. I hörnet Norrbackagatan/Tomtebogatan har någon varit finurlig och hängt en lysande fyrkant mellan två hus; modern konst. Jag minns när den kom upp, för tio år sedan och vilket ramaskri det blev hos den traditionsbundna vasastadsbon. Idag verkar dock alla ha förlikt sig med den lysande fyrkanten och utan den skulle stadsbilden vid det här laget nästintill sakna något. Men så har ju också den typiska vasastadsbon förändrats under det senaste decenniet. Trots att jag vandrar helt allena känner jag mig inte alls ensam denna morgon. Efter en lyckad natt, på en fest, där jag endast kände festens gäster vid namn och där dess värd är för mig obekant, är denna vandring i min hemstadsdel den minst ensamma på länge.

För 20 år sedan var Vasastaden barnfamiljernas stadsdel. Innanför alla de vackra fasaderna lekte barn. Vi klättrade mellan gårdar, fann ut portkoder och lyckades därmed ta oss in på andra gårdar, till andra barn och lekar. Allt hängde samman, alla i kvarteret kände varandra och än idag känner jag igen min barndoms vänners föräldrar när jag besöker ICA i mina hemkvarter. Vi var riktiga asfaltbarn, jag och min bror. Och aldrig har jag nog varit särskilt ledsen för det. Många gånger har jag fått frågan, huruvida jag inte sörjer en barndom på landet, eller åtminstone i förorten. Men varför skulle jag göra det? Det finns ju natur och djur även i staden. Vad är det för fel på Karlbergsparken, 4H- gårdar och Liljansskogen? Kanske lite naivt, med jag hade inte velat växa upp någon annanstans. Asfaltbarn som jag är, och tänker förbli.

Jag och min bror

Saab 9-5 Anniversary commercial

I dag är det sol, regn, sol och återigen regn i Uppsala. Just nu Saab reklam och sedan kemitenta, lax med färskpotatis och celebert besök från Göteborg. Ibland är allt bara väldigt bra.

http://www.youtube.com/watch?v=VK-JEkxm3Y4&mode=related&search=

Reflexion;

Alternativ ett: att bli entreprenör och lyckas, att bli rik och mäktig, inneha ett namn och vara förbaskat bra på något. Alternativ två: bli en i mängden, inte synas, utföra ett ganska bra jobb, men inte få tillräckligt betalt. Vem vill du helst vara? Farbröder i svart är viktiga män och rika herrar. De äter middag på Grand Hotell, de jobbar mycket, är väl ansedda inom vissa kretsar och strävar efter ett tänkt mål. "Ni ska vara tacksamma och glada för alla valmöjligheter ni står inför. Ni har livet framför er och att ni ska kämpa" sa de, Farbröderna i svart. Vem är en entreprenör, vem är framgångsrik? Den som kämpar och inte bara arbetar för pengarna. Den som strävar efter att blir något. Men vems var grundidén? Din eller någon annans? Min vill man säga, bara min alldeles egna. Men man kan det sällan. En identitet skapad av kunskap; en identifikation som är viktig och högt värderad tar man sig gärna an oavsett vems ursprungsidén var. Vem du är finns i din kunskap gentemot andra. Att besitta vetande och vara framgångsrik imponerar och slår högre än att vara den därförutan.

Antingen är man samhällsvetare, naturvetare eller humanist. Hur som helst är man kategoriserad, inriktad och underordnad en och samma vetenskap. Inom varje vetenskap finns det kunskap och frågeställningar, ekvationer med oväntade lösningar och hypoteser ställda, rättfärdigade och betrodda. Vem har rätt att påstå vad som är rätt, vad som är fel, vad som är viktigt och vad som är oviktigt? Vem avgör hur slutsatsen blir, summan av kardemumman? Vetenskapen är i vissa avseenden en utav människan skapad tillvaro. Nåväl, inte är väl jag att klaga egentligen, men för att vara ärlig så är det så mycket man lär sig, så mycket man gör och producerar enbart för sin självgoda egenberömmelse. Att stimulera sitt ego, uttrycket tilltalar mig inte, men det är allt för väl sant. För det är väl bara att erkänna sin egen strävan, sitt evinnerliga sökande och letande livet igenom. Sen står man där en dag och undrar, undrar vad som är vad och varför? Eller så gör man det inte alls, utan nöjt och belåten går man vidare, utan reflektion och utan särskild eftertanke.

Tilltrots att reflektionen måhända låta negativistisk, så är den det inte alls. Åtminstone inte fullt ut. Precis som Farbröderna i svart påstod; vi ska vara tacksamma. Jag är tacksam, även om jag gråter ibland. Det är roligt att ha möjligheter, sträva och att göra föräldrar stolta. Jag tycker om att producera och att skapa en identitet genom vetenskapen och att besitta vetande som inte andra innehar. Men en Farbror i svart blir jag nog aldrig. I så fall vill jag vara en Tant i rött.

Wireless

Här om natten satt jag på golvet ute i min korridor och letade efter internet i luften. Det gick efter ett tag, även om uppkopplingen inte var helt tillförlitlig. Min dator fångade upp data som sänds via radio, helt oberört, osynligt mellan noder. Det är fascinerande, men samtidigt också lite obehagligt med saker som bara finns i luften. De är otillförlitliga på något sätt. Oavsett var det är för saker. Således borde man nog undvika saker som finns i luften, i största möjliga utsträckning. Men det kan också vara svårt. Som nu till exempel, då internet inte funnits på mitt rum under de senaste tre dygnen, behöver jag internet som finns i luften. Hur ska det annars gå? Saker som är oberäkneliga, vet man ingenting om. Far det förbi en massa information runt omkring oss, störs vi av det trådlösa nätverket? Antagligen ingen som vet, som med det mesta som finns i luften.

Då man nu håller på att införa trådlöst nätverk i Stockholm innerstad, kommer de ju att innebära att allt mer blir otillförlitligt. I alla fall enligt min erfarenhet, då trådlöst internet svikt mig allt för många gånger. Hur ska man veta när det kommer att fungera? Tänk om allt blir mer opålitligt? Som så redan är. De flesta människors har ett trådlöst nätverk. Löst sammansatt och lätt fallandes. Säkrast torde vara att bygga en fast relation med sig själv och sina tankar. Men å andra sidan, vad är det som säger att man själv är fast och inte precis lika trådlös som sina relationer? Det är en läsklig tanke, eller kanske trygg, vad vet jag. Föränderlighet behöver ju inte vara negativt. Min erfarenhet av Valborg i Uppsala var just den med de trådlösa människorna. Alla dem som man skulle hälsa på i Ekonomikumparken. De som plötsligt var min närmaste vän, utan att vi knappt hade talats vid tidigare. Jag har aldrig varit så mycket för den sortens relationer, även om jag säkert, precis som alla andra blev glad av att vara ihågkommen och inte helt anonym i detta sammanhang. Och vem vet, någon utav dessa trådlösa relationer kanske tids nog kan utvecklas och övergå till att vara mer fast. Precis som med det trådlösa nätverket. Tids nog, lika tillförlitligt som det fasta.