Landet i all ära

När jag var liten hyrde min familj ett sommarhus i Järlåsa, utanför Uppsala. Ett litet pittoreskt samhälle med ett ICA och en liten skola, som om jag inte minns fel lades ner några år senare. Järlåsa var för några somrar min plats på jorden. Vi var tre flickor som gjorde allt tillsammans. Josefine från Sandviken, som hade en cool storasyster med en motorcykelburen pojkvän, Mikaela som kom från Järlåsa och hade tre taxar och delvis bodde i en husvagn och så jag. I Järlåsa badade man nakenbad hela natten, åkte gummiflotte på den lilla sjön, besökte läskiga huset och red på hästar när ingen såg på..

Dessvärre var det bruna timmerhuset, vars fasad var beklädd med stora röda rosor bara till låns. När huset annonserades ut till försäljning, beslöt min mor och far att vi skulle köpa ett hus på en annan plats. Nämligen på Märsön, strax utanför Enköping, i närheten av Strängnäs. Jag har aldrigt riktigt förstått varför, men så blev det. Allt sedan dess har jag inte varit riktigt familjär med tanken på det nya sommarhuset, trots att det nu varit i familjens ägor för nästan 10 år. Kanske har det att göra med att barndomens minnen inte har någon som helst anknytning till denna plats, eller så kan det nog vara jag som av princip har bestämt mig för att det andra huset var bättre. För Märsön är egentligen en härlig plats trots allt. Efter två dagar i goda vänners lag, med god mat, vin, strålande solsken och glass i Strängnäs är jag lycklig över landet.

Amilo

Trots att man inte borde ägna något, egentligen så oväsentligt, så mycket energi inträffade i går en mindre konflikt mellan mig och min dator. Under två mindre glädjefyllda timmar satte jag in och tog ut batteriet fyra gånger, installerade och avinstallerade virusprogram, samt stundvis förbannade tekniken som inte fungerade. Hela systemet verkade göra uppror och jag såg framför mig det värsta scenariot, då allt bara kollapsar. För att vara en inte allt för argsint person, är det ganska intressant att jag verkligen blev riktigt arg på en dator.

Som blivande tekniker, således studerandes datalogi med ett förväntat genuint dataintresse, ska jag till hösten läsa programmering. Efter två poäng grundläggande datoranvändning, vilket innebar svarta rutor med tecken, är våndan stor inför höstens 6 poäng. Det värst i det hela är att jag antagligen denna gång måste förstå vad jag gör, tillskillnad från föregående kurs som jag på något sätt lyckades ta mig igenom nästintill lika okunnig som innan. Jag önskar att jag kunde förstå mer än jag gör, för det finns så mycket som är bra med datorer och antagligen skulle jag vinna på att vara mer förtrolig med dem, än jag stundvis är. Till det positiva i det hela hör dock att jag faktiskt, efter mycket om och men, faktiskt lyckade installera det nya virusprogrammet, ta död på det gamla (vilket tydligt var viktigt för att det nya skulle fungera) samt systematisera min oordning bland filer. Och ja, faktiskt kände jag mig riktigt stolt.

Det är konstigt med tekniska saker. Märkligt, men man behöver dem, mer än något annat. Jag är nästintill beroende av mina. Lyssnade på en diskussion på radion om informationsflödets påverkan på vårt minne. Det sägs att man klarar av att hålla i snitt sju olika saker i huvudet samtidigt, medan statistiken visar på att snittmänniskan har i medeltal åtta fönster uppe på datorn. Samtidigt som hon medvetet eller omedvete tänker på vad som ska ske, då hon förflyttar sig från datorn, samt ofta innehar en mer eller mindre långsiktig planering. Till det kommer information från tv, mobil, radio etc. Inte konstigt att man glömmer. Enligt professorn i ämnet var det dock inte farligt att ta till sig för mycket information samtidigt, och forskning visar på att människan ökar sin förmåga att samla på sig och bevara information. Dock att inte förglömma, är att blir det för mycket så glömmer man.

Min pappa glömmer alltid något när han går hemifrån, antingen mobil eller kalender. Visst, han blir äldre, men han har säkert mer än sju saker att komma ihåg samtidigt. Kanske är det ett indirekt medvetet val för att slippa komma ihåg alla möten och inplanerade tider. Han vill inte veta mer, inte ha mer information. Precis på samma sätt känner jag ibland för datorer, men programmering blir det i alla fall, hur som haver.

Vikten av viktighet

När jag idag skulle lämna in några jobbansökningar fann jag det inte tillräckligt väsentligt för att bemöda mig att gå ut. Istället lyssnade jag på Chris Garneau och undrade om det var bra. Då jag skulle läst matte såg jag en fotoutställning av Sally Mann på Kulturhuset. En utställning med foton på nakna barn och sagolik natur. Otroligt vackra, men lite svåra och oövervinneliga. Vissa är skapade med given tanke och riktning, och man står länge och funderar över vad som menas, vad som är tanken, istället för att själv tänka.

Istället för att fundera över mina framtidsval och välja dem på studera.nu tänker jag på vad jag ska spela på pianot nästa gång, på att det är skönt att vara ensam hemma och på att jag vill baka. Jag borde fundera på något viktigare, på saker i det stora hela och inte så mycket på småsaker.

”Vad önskar du dig mest i världen.”
”Jag önskar att du skulle gråta med huvudet på mitt bröst när du var ledsen och att tårarna då skulle förvandlas till små glänsande pärlor”
”Förutom det.”
”Då skulle jag önska mig att det fanns en ny färg som ingen hade sett, en färg som inte påminde om någon annan.”
”Förutom det också.”
”En kopp kaffe och magmuskler hårda som granit.”

Någon har lärt mig att man borde önska sig saker som är meningsfulla och fyller ett syfte. Allt ska helst ha ett syfte och man ska inte lita för mycket på känslan utan tänka klart och resonligt. Varför då? Men samtidigt tilltalar de mig, reglerna alltså. Jag följer dem nog mer än jag vågar erkänna och kan säkerligen lätt placeras in i ett fack. Tanken är lite otäck, men sann och måste antagligen bara accepteras. Om jag fick önska mig något mest i världen, så vet jag inte vad det skulle vara. Åtminstone inte om jag bara fick önska en gång och aldrig mer. Men något meningsfullt och med ett syfte skulle jag nog kunna finna.

Bubblor

Vid tågstationen i Uppsala finns ett hav av cyklar som trängs bland träd och ljuslyktor. Både stiliga och fula cyklar, med och utan ägare. Min cykel är svart och syns inte så bra bland de andra och därför brukar jag alltid få leta efter min cykel, trots att jag varje gång noga försöker erinra mig om var jag sist ställde den.

Delvis därför, tror jag att jag ska måla min cykel röd, med prickar på. Att den blir röd ligger mest i att jag för tillfället råkar äga en burk med röd färg, och prickarna är jag egentligen lite osäker på. Funderade ett tag på ränder, men jag har en känsla av att man lessnar snabbare på ränder än på prickar. Som följdfråga faller det sig naturligt att undra om prickarna ska vara lika stora eller om de ska variera i storlek utöver cykeln? Kanske riskerar det att bli för plottrigt?

När min mor var ung ägde hon en Volkswagen bubbla som var

målad vit med nyckelpigor. En sådan skulle också jag vilja äga. Fast utan nyckelpigor, och med prickar på istället. Tänk om man hade pengar. Det skulle vara så mycket roligare med en prickig bubbla, än en prickig cykel.

Det finns en cykel till i mitt liv. En lite blå, som inte är så mycket för världen, men som däremot har den sett en hel del utav den. Cykeln har varit i Enköping, Uppsala, åkt båt till Gotland och cyklat runt i Visby en vecka. Nu står den mest i källaren och väntar ut sin tid. Sorgligt om man vore cykel, eller kanske bara skönt, vad vet jag. Jag funderade på om jag skulle sälja den, men antagligen hamnar den på landet igen.

Till min nymålade cykel ska det nog införskaffas en ny cykelkorg. En sådan som alla har i Köpenhamn; flätad och formad som en ellips. Vissa hävdar att det är något opraktiskt med flätade cykelkorgar, men det tror jag bestämt inte. Om jag har råd ska jag köpa mig en flätad cykelkorg snart. Jag tror det är viktigt om man ska hålla sig ajour med cykelmodet i cyklarnas stad Uppsala.

Det är förunderligt att man kan ängna så mycket tankeverksamhet åt en cykel, men tydligen förefaller det sig viktig just nu. Och då må det väl så vara.

Råd och betraktelser

Fann en bok här om veckan: "Umgängeskonst - Levnadskonst" av J.L. Saxon, tryckt i Stockholm 1920. Måste bara få dela med mig av dessa tänkvärda råd och stiliga formuleringar.

”Det är framför allt tre ting, som i umgänge människor emellan känneteckna fint folk. Fint folk är

uppmärksamt

hänsynsfullt

tacksamt.

Fint folk har alltid ögon och öron med sig. Åstadkommer aldrig obehag för andra genom bristande aktgivenhet. Är ej påträngande men alltid färdigt att stå till tjänst, då det behöves. Fint folk tar alltid hänsyn till andras trevnad, andras rätt. Fint folk är tacksamt för all hjälp, alla tjänster och glömmer aldrig att ge uttryck åt sin tacksamhet.”

”Trottoaren är till för de promenerande, ej för de konverserande. Det är följaktligen oskickligt att ställa sig att prata där och sålunda hindra trafiken. Behöver du tala med någon, som du träffar ute, så gå under samtalet sakta framåt på trottoaren med honom eller stig ner på gatan”

”Går du gatan framåt i sällskap med någon och denne hälsar på en person, skall även du göra det. Om också denna är dig obekant.”

”En regel utan undantag: Var helst en dam på ett eller annat sätt blir utsatt för kränkande behandling, uppträder varje gentleman till hennes försvar”

”Om någon vid mottagandet av spårvagnsbiljetten på konduktörens ”Var så god!” ej svarar med ”Tack!”, så se på honom med en min, som låter honom förstå, att du beklagar alla, som sakna hörselns gåva”

”Den sista vagnen i tåget skakar alltid värst, men vid en sammanstötning riskera de mest, som sitta långt fram i tåget, eftersom det är de första vagnarna som taga törn värst vid en sammanstötning. De har dock någon sällsynt gång hänt, att tåget blivit påkört bakifrån”